Toves Textsalong

Här kommer ett inlägg till i samma anda som mitt förra: Skrivandet ur ett mer filosofiskt perspektiv. En av bok som tar upp temat skrivandet som andlig praktik och som jag läser återkommande med stor behållning är Living revision, A Writer’s Craft as Spiritual Practice av Elisabeth Jarrett Andrew. Det är en bok som är så mycket mer än en bok om skrivande. Precis som undertiteln antyder så tar författaren upp djupa frågor som rör skrivandet som praktik och hur en skrivande människa kan hitta ett sätt att förhålla sig till den skapande processen. Den är på samma gång både djup, filosofisk och andlig på ett mycket tilltalande sätt, samtidigt som den är praktisk och tydligt förankrad i de villkor som ställs för att en bok ska bli utgiven.

Det jag gillar särskilt är hur boken på ett så inkännande sätt tar upp alla de farhågor och låsningar som en kan hamna i när en skriver. Det är en bok om förhållningssätt och de tankar och känslor som en kan uppleva som skribent: Att brottas med tanken på utgivning. Att stå ut med att skriva om och göra nya versioner av en text. Att aldrig känna sig klar, men att ändå kunna vila i det. Det är en bok som jag vänder mig till när jag känner att jag famlar eller har glömt bort vad jag håller på med. Ett avsnitt i boken som jag finner särskilt trösterikt är där hon skriver om föreställningen om vad publicering ska innebära: ”The publishing industry is profit-driven; it attempts, often unsuccessfully, to anticipate the desires of paying readers. We all know gifted authors who have received scores of rejections. We’ve all read best-selling books that were crap.[…] When writers use acceptance by a publisher as a measure of success, they give the publishing industry too much power.” (s. 83) Det är ett citat som jag återkommer till när jag känner behov av att känna mig stärkt och behöver en påminnelse om vad som verkligen betyder något. Det som resonerar särskilt med mig är att komma ihåg att hålla isär publicering och att bli läst. Skrivandet är så mycket mer än själva texten, det är att förhålla sig till processen och upplevelsen av att skriva och få vara kreativ. 

Utöver de filosofiska resonemangen innehåller boken övningar som gör att jag får möjlighet att stanna upp för att tänka igenom vad jag behöver och vill just nu. Det finns också samlade verktyg att ta till i olika skeenden av skrivandet: som när en överväldigad eller hur en kan göra för att ändra strukturen i ett manus. Hon kommer även med konkreta, praktiska råd om hur en kan göra för att hantera olika versioner av samma manus, att spara en ny version istället för att skriva över, till exempel. Jag uppskattar bokens resonerande tilltal mycket, att läsa den är som att vara i samma rum som Elisabeth. Hon belyser skillnaden mellan ”revision” och ”editing”, på svenska tänker jag att det betyder bearbetning och redigering. Bearbetningen handlar om att se på en text med nya ögon, ett nytt perspektiv och ge den en annan skepnad. Det är något annat till skillnad från redigering som är processen då en tittar på ordval eller att rätta stavfel. Jag blir inspirerad av att tänka på de olika sätten som en kan möta texten på under processen och att det kan finnas en poäng att hålla isär de olika.

Jag tycker om att återkomma till boken när jag behöver läsa något klokt eller bli påmind om vilka drivkrafter och föreställningar det är som styr mig och vad som kan göra mig mer säker på vad jag håller på med. Jag rekommenderar boken varmt till alla som känner att de behöver en guide, en vän och en klok källa till hur skrivandet kan kännas mer meningsfullt. Den är några år gammal, men frågorna och funderingarna är eviga. Jag kommer säkert att återkomma till den i fler inlägg, för den får mig att stanna upp och reflektera på ett sätt som få andra böcker lyckas med.