Toves Textsalong

Det är en fråga som jag ställer mig då och då när jag blir påmind om att fysisk ålder är en faktor även när det kommer till skrivande. Om jag någonsin har varit ”ung och lovande” så är det många år sedan. Jag börjar inse att tiden är begränsad, men vet inte exakt hur (tack och lov). Är det läge att skita i allt och bara inse att det där med att bli en etablerad författare inte kommer att hända? Jag vet att ett traditionellt förlag helst och förståeligt satsar på en författare som har många och produktiva år framför sig. Det kan ta många år att jobba med ett manus, manuset som jag kommit längst med har jag jobbat till och från med under 5 år utan att färdigställa det. Om jag jobbar i den takten som jag gör just nu (läs: nästan inte alls), så kommer det rent logiskt inte att gå. Jag har sedan länge släppt mina tankar på att jag skulle kunna försörja mig som författare eller skribent. Jag är glad som har ett jobb som ger mig en fast inkomst. Om jag skriver för att jag vill och inte för att försörja mig, är det enda rimliga att det ska vara roligt och lättsamt, inte kämpigt och tungt. Jag vill inte lägga min tid på tunga och tråkiga saker. Skrivandet är min hobby och min lekstuga. 

Om jag ska fortsätta med skrivandet ser jag ett par olika lösningar: 

• Börja satsa på ett kortare format. De korta texterna är ju ändå där jag känner mig mest hemma. 
• Släppa tankarna på publicering och bli en etablerad författare. Se på skrivandet som något annat än att bli läst och hålla en fysik bok i handen. 

Jag vet att jag kan skriva långt, men jag dras till det korta. Insikten att det är jag som bestämmer över det jag skriver gör att det blir skrattretande att jag fortsätter att brottats med de stora textmassorna. Om jag inte behöver göra det och jag vill något annat, varför gör jag det då? Det är ju en mycket relevant fråga! Jag trivs bättre här med mina korta reflekterande texter om tillvaron. Där jag hinner fånga mina tankar medan jag tänker dem. Där jag varje gång får uppleva den härliga tillfredsställelsen av att se hur ett till början tomt dokument fylls med bokstäver. Känslan av att det som nyss inte fanns, tar form framför mina ögon. Det är få saker som slår den känslan.

För min del handlar det inte om drömmen att skriva en bestseller, utan att dela mina högst personliga tankar med en förhoppning om att de kan göra en skillnad för någon annan. Kanske inspirera. Kanske erbjuda ett perspektivskifte. Kanske roa. Kanske peppa. Kanske trösta. Jag inser också att om det jag skriver når en person så är jag nöjd. Då kan jag känna att mitt skrivande har betydelse för mig. Så om jag kan förlika mig med tanken på att det inte kommer att bli en utgiven bok, så kanske jag kan slappna av och fokusera på att skriva den typen av texter som jag roas av att skriva. Släppa de långa dokumenten och istället tillåta mig att vara fri i formen och tanken och bara skriva flödande. Varje gång en tom sida. Varje gång ett äventyr. Varje gång en känsla av glädje och flow. Allt det där som jag vill att mitt skrivande ska ge mig. 

Kanske har jag äntligen kommit till insikt om vad mitt skrivande betyder för mig och vad jag vill med det? En insikt som kan vara min kompass när jag funderar över vad jag håller på med. Just nu är det den här riktningen som jag ska låta skrivandet ta, men som gammal orienterare vet jag att det går att ställa om riktningen när som helst. Inget behöver vara eller kan vara för evigt. Att välja en annan väg och att passa om kartan, det kan vara värdefullt. Så jag väljer att inte säga med säkerhet, hur det kommer att bli. Just nu har jag en riktning, men den kan komma att ändras när terrängen gör det. Jag gör det jag vill utan att det behöver bli något och utan att känna press, förutom en och annan välbehövlig deadline. Jag kommer fortsätta att delta i skrivtävlingar, men jag lägger mina ambitioner om att jobba på de långa manusen, på hyllan inom synhåll men inte prioriterade.