Det sägs ju att en lär sig av sina misstag, men jag tror att vi har lika mycket att lära oss av framgångar, våra egna men framför allt andras. Jag tycker om att titta på hur andra gör för att på så sätt komma till insikt om möjliga sätt att uttrycka sig. Med stort intresse läser jag tävlingsbidrag, jurymotiveringar, skrivande personers reflektioner på bloggar och Instagram. För att inte tala om alla de tips och råd om skrivande i handböcker och poddar.
Min upplevelse är att när jag befinner mig på säker mark vad gäller de berättartekniska delarna, bidrar det till att skapandet går lättare och att kreativiteten flödar friare.
Utöver att titta på vad andra gör så är jag ganska säker på att jag kan lära mig något om mitt skrivande genom att titta tillbaka på mina egna texter. Det finns några av mina alster som har lyft lite extra och som jag har fått positiv respons på från personer som jag inte har någon personlig relation till. Vad är det som utmärker dem? Vad funkar i texterna? Har de möjligen några gemensamma drag? Jag tycker mig ha identifierat vissa saker som återkommer i dessa texter:
- De utspelar sig i en miljö som jag är välbekant med. Det gör att min miljöbeskrivning blir konkret och jag kan med några få ord sätta stämningen eftersom jag har minnet tydligt i kroppen.
- Huvudpersonen får låna känslor och tankar från mig, utan att det blir självbiografiskt.
- Övriga karaktärer har drag från mig eller personer som jag har träffat på.
- Jag vet redan från början vad jag vill berätta.
- Jag har hela berättelsen klar för mig när jag börjar skriva, inte i detalj men i stora drag. Ramarna är på plats.
- Texten är ganska lågmäld, det sker mycket mellan raderna och under ytan.
Jag menar att inte att jag bara ska upprepa mig utifrån den här insikten, men det finns vissa ingredienser som tycks vara särskilt viktiga för att mina texter ska bli så bra som möjligt. Genom att se tillbaka kan jag dra lärdomar som kommer till användning i kommande projekt. Det är nyttigt att analysera och se vad som har funkat tidigare.
En del i att analysera det egna skrivandet är att det gör det möjligt att identifiera den personliga berättarrösten. Jag tror att det är ett viktigt steg mot att bli tryggare i skrivandet. De flesta som skriver hittar med tiden en stil som passar dem och deras historier. Det handlar om rytm, ordval, sätt att berätta och tema för texten. Min upplevelse är att när jag befinner mig på säker mark vad gäller de berättartekniska delarna, bidrar det till att skapandet går lättare och att kreativiteten flödar friare.
Jag har minnen av texter då jag inte riktigt har känt igen mig själv som skribent. Det kan vara tillfällen när jag provat att ta ut svängarna och skriva på ett annat sätt mot hur jag normalt uttrycker mig. Ett tydligt exempel var när jag i gymnasiet på ett nationellt prov, av alla tillfällen, experimenterade med att skriva på ett nytt sätt. Kommentaren från min lärare var att hen inte kände igen mig och tyckte att det var synd. Hen hade läst så mycket av mig, så hen hade en föreställning om hur jag skulle skriva och när jag inte gjorde det var det inte till min fördel. Visst, det var i skolans värld där bedömning sker på ett annat sätt än som ska läsas i andra sammanhang. Men jag tror att det finns något att dra lärdom av här: Det finns en poäng i att använda den berättarröst som en har utvecklat och nått fram till läsare med. Jag menar inte att jag aldrig ska testa något nytt, men vill jag göra det får jag vara beredd på att det kräver både övning och misslyckanden för att hitta fram till andra stilar och texter.
Toves Textsalong 