En långt textdokument kan kännas överväldigande när jag försöker greppa hela på en gång. Kommer jag någonsin att ta mig igenom det? Även ett kortare stycke text kan bjuda på motstånd när jag ska redigera. Att orka gå tillbaka för att fila på formuleringar kan orsaka en riktig låsning. Att avskräckas av projektets omfång och att inte kunna greppa det är något händer mig då och då under skrivprocessen. Det blir för stort, komplext och läskigt. I min familj har vi en historia om min farfar som jag brukar tänka på när det knyter sig på det sättet.
Farfar var en skapande människa, hans element var främst trä och ord. Hans dagliga skapande och diktande inspirerar mig. Jag minns hur han såg ut att njuta av att sitta i sitt arbetsrum för att knacka fram former och gubbar ur träet eller hamra på skrivmaskinen för att fånga sina tankar. Det såg så enkelt och lekfullt ut, om det fanns tvivel och grubblerier var det inget som syntes.
Historien som jag vänder till när jag behöver hjälp med att släppa krampen och bara ta mig ann jobbet utspelar sig när farfar var en liten pojk. Farfar växte upp på småländska landsbygden i början av 1900-talet. Sysslor var en självklarhet. Historien berättar att farfar fick en oöverskådlig uppgift att klyva en enorm hög med vedträn. Vedhögen var stor och farfar liten. Hur skulle han klara av att klyva hela den? Men han kom på ett knep och det var att inte stirra på hela högen utan att ta en bit i taget för att på så sätt bemästra den. Enkelt och genialt. En bit i taget kunde han arbeta sig igenom högen utan att ge upp och känna sig för liten för uppgiften.
”att inte stirra på hela högen utan att ta en bit i taget för att på så sätt bemästra den”
Farfar och vedhögen har många gånger hjälpt mig i mina kreativa projekt. Att visualisera pojken och berget av vedträn lugnar ner mig med vissheten om att en bit i taget så kommer jag att klara av det jag har framför mig. Ett ord i taget, sedan en mening, ett stycke, en sida, ett kapitel och slutligen en hel bok.
Toves Textsalong 