Inte alltför sällan inträffar synkroniciteter när jag har ett projekt igång. Det är som att jag är mer mottaglig för en viss sorts signaler, sinnet blir mer skärpt och inställt på den frekvensen. Novellen jag skriver just nu har snö, en rollator och två kvinnor. Överallt dyker det upp vinröda rollatorer, jag ser dem överallt. Möjligen har de alltid funnits där, men det är först nu jag lägger märker till dem och uppfattar det som att de är så många.
Idag inträffade en viktig och avgörande sak som jag ser som sammanträffande. Jag sökte efter namn på en av mina karaktärer och visste att jag vill ha en viss betydelse i namnet. Surfade runt lite och fastande till slut för Angela. Sedan tog jag en lov och råkade av en händelse titta på almanackan som hänger på väggen. Och där var Angela igen, det är dagens namn. Två gånger med bara någon minuts mellanrum, det är känns som ett tydligt tecken på att det är namnet jag ska jobba vidare med. Namnet har en betydelse som passar in i temat. När den här typen av händelser inträffar blir jag upplyft och flowet infinner sig med full kraft. Det är som ett tecken på att jag är på rätt spår och att jag ska fortsätta på den här historien.
Att jag genom tillfälligheter blir serverad saker jag behöver till mitt skrivande, ser jag som en gåva och det gör att jag blir mer motiverad att fortsätta. När jag får en pusselbit som i det här fallet ett passande namn, kan det göra hela skillnaden för novellen. När karaktären fått sitt namn förde det med sig tankar på vem hon är och vad hon kommer att ha för betydelse för novell-jaget. Det hjälpte mig att göra historien ännu mer levande och viktig att skriva.
Glädjen och meningen med att skriva ökar och jag känner en ökande optimism om att det här kan bli läsvärt.
Oavsett om det som hände idag beror på något magiskt eller att min hjärna och intresse är styrt åt ett viss håll, så får det en välgörande effekt på min skrivprocess. Det är härligt är hur det påverkar min sinnesstämning och skrivtempot. Glädjen och meningen med att skriva ökar och jag känner en ökande optimism om att det här kan bli läsvärt. Jag blir mer engagerad i det jag gör och längtan efter nästa skrivpass ökar. När jag kommit till den här punkten i processen finns det inga hinder. Jag vill bara sitta med texten och skriva och skriva för att skapa historien som jag har fått en tydligare bild av.
Toves Textsalong 