Det är underbart när skrivandet tar överhanden och tiden bara försvinner. Det finns få tillfällen i livet då tiden upphör att betyda något, men under skrivandet gör den det. För mig är det positivt att tiden inte är viktig och att mina oroliga tankar tillfälligt blockeras av ett skrivande flöde. Det är som om jag inte kan vara både orolig och kreativ på samma gång. Då är det härligt att det kreativa får vinna och att det kan trycka bort oron och jobbiga funderingar. Skrivandet fungerar som en blockerande kraft som gör att jag går upp i orden och inte längre lägger vikt vid det som tynger mig. Det är kanske detta som är skrivandets läkande kraft? Styrkan ligger i att jag formulerar mig och hittar ord som gör att jag mår bättre för en stund. Jag upplever hur skrivandet hjälper och lindrar när livets svårigheter tränger fram.
Skrivandet fungerar som en blockerande kraft som gör att jag går upp i orden och inte längre lägger vikt vid det som tynger mig.
Skrivterapi är ett område som intresserar mig och som jag är helt övertygad om kan vara en kraftfull metod för att bearbeta och komma vidare i livet. Jag läser just nu en mycket bra bok om reflekterande skrivande: Skriv för att läka av Emelie Hill Dittmer. Boken kom 2021 och beskrivs som den första i sitt slag skriven på svenska. Jag har länge hört om den amerikanske socialpsykologen James Pennebakers metoder, men har bara bläddrat i hans böcker eftersom de känns lite för tunga att läsa. Teorierna om skrivandets kraft kan vara svåra att helt greppa på engelska. Därför är jag glad över att det äntligen har kommit en bok på svenska. I boken blandar Emelie sina egna upplevelser av läkande genom skrivande med sina erfarenheter som handledare på skrivkurser och teorier från forskning inom ämnet. Referenslistan i boken innehåller flera titlar som jag redan har läst eller är nyfiken på. En boks referenslista säger något om i vilken genre boken rör sig och när jag både känner till eller har hört talas om litteratur som det hänvisas till blir jag ännu mer övertygad om att det här är en bok som passar mig.
I boken poängterar hon vikten av att vara medveten om själva skrivprocessen och att observera vad som händer i oss när vi skriver. Hur vi mår när vi skriver, vilka känslor som gör sig påminda och att vikten av att ta hand om sig själv under skrivandet. Men det handlar inte bara om att skriva för det egna välmåendet, utan hon tar även upp aspekten av att vilja berätta för andra. Det tycker jag är särskilt intressant eftersom det är funderingar som jag har: På vilket sätt kan mina texter som har sitt ursprung i bearbetning av kämpiga minnen formas om till texter som kan läsas av andra? Det är i den processen jag befinner mig: Hur kan texter som jag skriver för att reda ut svåra saker ändå bli till text som andra kan läsa. När det inte är självbiografiskt som jag vill skriva, men ändå vill kunna använda mina minnen. Är det möjligt? I så fall hur?
Det jag tycker särskilt mycket om är att Emelie har med flera andra skrivpedagogers skrivövningar. Det är både enkla övningar och mer krävande, hon presenterar både syftet med varje övning och hur hon brukar använda dem. Jag har inte gjort övningarna ännu, men jag planerar att gå tillbaka och göra dem aktivt för jag är både nyfiken på vilken effekt de kan ha på mitt eget skrivande och reflekterande, men också för att lära mig mer om skrivterapi som fenomen. Tiden bara försvinner medan jag skriver om det här. Och kanske når den här texten någon. Den tanken är stor och hisnande.
Toves Textsalong 