Kan skrivandet stå för sig själv? Vissa dagar tänker jag att det inte spelar någon roll om det finns någon läsare eller inte så länge jag får skriva. Det intressanta är vad som händer när jag tänker så: När jag gör mig fri från föreställningarna om att det måste finnas en mottagare kan jag också känna mig mer fri att formulera mig. Det är som den inre kritiken tystnar när jag inte tror att någon ska läsa. Jag behöver inte värdera det jag skriver. Orden kommer lättare när jag skriver för skrivandets egen skull.
När jag gör mig fri från föreställningarna om att det måste finnas en mottagare kan jag känna mig mer fri att formulera mig.
Det flesta som ägnar sig åt någon form av skapande tampas med tvivel. Det är ett vanligt tema i intervjuer när författare och konstnärer berättar om sin skapandeprocess och i böcker om skrivande och den kreativa processen. Det är som att tvivel, självkritik och oro hela tiden kastar sin skugga över skapandet. Kan det finnas en mening med det? Får det oss att vässa orden, formulera oss tydligare och hitta den djupa meningen med det vi håller på med? Ska en försöka bli vän med tankarna och bara fortsätta?
Jag har tidigare skrivit om hur jag ser likheter mellan idrottande och skrivande. Det handlar om övning, uthållighet, att tro på det en gör och att det är värt alla de timmar och energi som en lägger på utövningen. Vad skulle hända om skrivande personar likt idrottare ägnade sig åt mentala träning? Tänk om det är det en framkomlig väg för en skrivande person? Att sätta upp mål för det vi gör, visualisera den färdiga texten och också se på aktiviteten som meningen.
När jag skriver för att jag vill och för min egen skull är det meningsfullt i sig. Det kanske är den inställningen jag borde ha mest hela tiden? En tro på att det jag skriver duger bra som det är med eller utan läsare. Det behöver inte ”bli” något eftersom det redan ”är” något. Det ger en upplevelse av att jag är fri att skapa precis vad som helst.
Toves Textsalong 