Jag har börjat inse att jag saknar den skrivrutin som jag utformade under de mer lättsamma sommarmånaderna. Sedan hände vardagen och rutinen försvann. Det var ingen avancerad rutin med krav på tidpunkt, miljö eller andra fysiska förutsättningar, men ändå gav jag upp den. Rutinen hade varit fullt möjlig att hålla liv i, men när påfrestningarna runt omkring blev för stora gav den vika, inte för att den var för svår att genomföra utan för att den var för lätt att släppa taget om.
När den dagliga rutinen försvann blev hela skrivprocessen trögare och jag hade ännu lättare att förtränga allt jag vet om mitt skrivande.
Det som hände var att jag helt enkelt slutade skriva regelbundet. Resultatet är att jag inte har så mycket text sedan i somras. När den dagliga rutinen försvann blev hela skrivprocessen trögare och jag hade ännu lättare att förtränga allt jag vet om mitt skrivande. Som tur är händer det saker som gör att jag blir påmind om skrivandets betydelse. Den här gången var det inspirerande läsning om att det bara är att skriva på och att det avgörande är att hitta en stund för skrivandet varje dag. Ingen nyhet, men en viktig påminnelse om att det viktiga är att göra det oavsett mående eller situation i livet.
En annan viktig påminnelse är att vi ska skriva för vår egen skull och inte för någon annan, det är väl där det haltar för mig. Jag har svårt att komma ihåg att göra saker enbart för min egen skull. Det är som att det jag gör behöver ha ett högre syfte, annars kan det vara. En sorglig insikt, men också en viktig insikt i hur mitt resonemang går. Jag behöver också göra mig av med föreställningen om att jag behöver veta vad det ska bli av det jag skriver för att det ska vara lönt. Sammantaget handlar det om att hålla i och fortsätta att skriva oavsett vad. Ta mig själv på allvar och göra det som jag vet att jag både vill, kan och mår bra av.
Min förlorade skrivrutin är kanske inte så långt borta ändå? Jag minns ännu hur jag tänkte att den skulle vara utformad för att funka tillsammans med min övriga tillvaro. Jag ska nu göra ett ärligt försök att vända tillbaka till planen för mitt dagliga skrivande. Mitt skrivmål var och ska återigen bli tre sidor om dagen, utöver mina morgonsidor. Tre sidor kräver inte så lång tid av mig, på max en timme har jag skrivit klart. Sett till ett helt dygn är en timme ingen tid alls. Det kan handla om en så enkel sak som att ta tillvara den slasktid som ofta uppstår under en dag. När luckor uppstår minnas att jag då ska öppna ett dokument och börja skriva istället för att låta tiden gå till annat. Tre känns som ett rimligt mål som jag kan uppnå utan att det ställer för höga krav på mitt övriga liv. Om jag till det lägger att inte ha pressen att jag ska åstadkomma ett stordåd när jag sätter mig för att skriva. Att se varje skrivpass som värdefullt spenderad tid som leder mig till mitt mål. De tre sidorna behöver inte vara fantastiska, genomarbetade eller ens hänga ihop med föregående dagars. Jag jobbar utifrån ett stort tema som intresserar mig, relationer mellan mammor och döttrar. Temat är stort, rymmer många olika slags perspektiv och texterna får komma i vilken ordning de vill.
Skrivandet tillför mitt liv så mycket att det är svårt att förklara varför jag periodvis tillåter det att försvinna. Hur kan jag bara sluta med det som jag både brinner för, helst vill göra och mår bra av? Hur tråkigt det än är att inse det är det samtidigt fint att på nytt få känna mig inspirerad att börja igen. För det finns alltid möjlighet att börja om och att hitta tillbaka till den förlorade rutinen.
Toves Textsalong 