Vecka tre i Lev kreativt handlar om att ta tillbaka makten. Makt tycker jag är ett svårt begrepp, men i det här sammanhanget tolkar jag det som att det handlar om att ta makten över den egna tillvaron och att återta initiativet över utvecklingen. Julia Cameron skriver om de känslor som kan uppstå under processen och nämner särskilt vrede och skam. Veckan handlar även om förmågan att hantera kritik och att uppfatta synkronicitet som kan beskrivas som ”en lycklig kombination av händelser”.
Kanske är frustration en mildare variant av vrede och något som jag ska se som mitt kreativa bränsle?
Cameron beskriver vrede som en skapande energi, en kraft som vi kan ha nytta av om vi använder oss av den på ett konstruktivt sätt. Hon menar att det i vreden finns information om vad vi verkligen vill göra, vad som är viktigt för oss. Genom att utforska vreden kan den tala om för oss vad vi önskar göra och manar till handling. I vreden finns visserligen energi, men det är inte vreden i sig som är handlingen utan vreden är en katalysator som får oss att göra saker om vi väljer att agera på den. Det är det som Cameron uppmuntrar till, att handla. Först ta reda på vad vreden har för budskap och sedan göra. Vrede är inte vanligt hos mig, men dock frustration. Kanske är frustration en mildare variant av vrede och något som jag ska se som mitt kreativa bränsle? När frustrationen tittar fram behöver jag tampas med den och se vad jag ska göra för att ta mig ur den. Frustration är för mig en låsning, att det finns en disharmoni mellan det jag önskar och det som är. Att jag inte ser tillräckliga resultat, tempot inte motsvarar mitt behov, att jag inte gör mig förstådd eller att jag har fastnat i ett läge som jag inte trivs i.
Jag har tack och lov inte så lätt att känna igen mig i beskrivningen av skam som kopplats till skapandet under uppväxten. Jag tänker att det beror på att jag har vuxit upp i en tillåtande miljö. Både min farfar och min pappa var utbildade på Konstfack och hade ett genuint och kärleksfullt förhållningssätt till kreativitet, fantasi och skapande. Skapandet var en lek, det fanns inte bedömningar eller prestationskrav. Jag tackar för det och tänker att det är det som gör att jag har lättare att vara i skrivprocessen utan att känna dåligt samvete för att jag borde göra något nyttigare.
Att jag haft en tillåtande, kreativ uppväxt innebär dock inte att jag inte behöver tampas med kritik. Avsnittet om kritik är intressant. Hon menar att det finns både användbar och oanvändbar kritik. Det håller jag helt med om, tydligt och välformulerade respons är något som jag vill ha. Det hjälper mig att få syn på vilka delar jag behöver utveckla och var en läsare kör fast. Cameron ger tips på hur en kan använda kritik som en får genom att systematiskt analysera den och på så sätt göra dem användbar och att ta sig igenom processen som kritiken kan sätta igång. ”Kreativitet är det enda botemedlet mot kritik.”
Att bli medveten om de lyckliga kombinationer av händelser som inträffar och som på ett eller annat sätt för oss mot saker vi har drömt om och önskat. Vad:et är viktigare än hur:et. Jag har en sådan viktig kedja av händelser klar för
mig: Jag gick på yogapass där ledaren läste högt ur en fantastisk bok. Jag tog reda på författaren till boken: Sofia Sivertsdotter. Jag letade upp henne och började följa henne på sociala medier. Sedan gick jag en ett år lång skrivkurs
med henne. Det var en fantastisk kurs. Det var under den kursen jag skrev mitt första utkast till det bokmanus som jag fortfarande arbetar med. På kursen träffade jag även en person som har blivit en mycket god skrivarvän. Så det är klart att sammanträffanden har betydelse för vad som sker det är dock inte alltid som en ser sambanden lika klart. Det är först i efterhand som sambanden blir tydliga, när en ser hur det hänger ihop. Men när jag påminner mig själv om detta händelseförlopp, blir jag styrkt i att det faktiskt händer.
Veckans övningar är tilltalande och jag ska försöka göra om inte alla så några av dem. Övningarna handlar om att reflektera över vanor som på olika sätt utgör ett hinder för vårt skapande, fundera över vilka personer jag beundrar och vilka jag skulle vilja träffa. Jag ska också ge mig själv en skrivstund på ett café den här veckan. Kanske ett sätt att fira in semestern?
Toves Textsalong 