Den kommentaren ligger som ett välkomstmeddelande när jag loggar in på bloggen. Nej, joch jag tycker det är ganska rimligt att det inte finns någon trafik den här veckan eftersom jag inte har skrivit något inlägg på ett par dagar. Jag befinner mig på transportsträckan mellan skrivprojekt fortfarande och funderar över skrivandet som fenonomen. Det gör att jag inte få så många uppslag på texter att skriva. Jag tror mycket på att skapa pauser för att på så sätt hinna ikapp. Just nu tillåter jag mig att pausa skrivandet för att ge mig tid att hinna sakna det som jag brinner för att göra. Om jag inte skriver på ett tag, hinner jag känna och uppleva vad det verkligen betyder för mig.
Just nu tillåter jag mig att pausa skrivandet för att ge mig tid att hinna sakna det som jag brinner för att göra.
Det är också i pauserna som jag får en chans att komma på nya tankar. Jag vet aldrig på förhand hur lång min paus kommer att vara. Det beror mycket på yttre omständigheter, vilken text det är som jag har skrivit klart och vad som är på gång i övrigt. Men så plötsligt så händer något som gör att min skrivpaus tar slut. Den här gången var det under min dagliga cykeltur till jobbet som jag fick en idé på ett tema som jag vill skriva om. Det är en härlig känsla att få en sådan ingivelse. Den här idén består än så länge av ett tema, en titel och några kapitelrubriker. Jag vet inte vilken form den kommer att få, men jag känner en längtan efter att skriva det. Den där längtan brukar vara ett gott tecken på att det är en hållbar idé som har visat sig, alltså något som går att utveckla och göra till en berättelse. Mitt nästa steg är att fånga in mina tankar och få ner dem i ett dokument så att jag sedan kan gå vidare med att formulera mig.
Så när dagens andra göromål är avklarade ska jag sätta mig och skriva. Fram till dess får idén cirkulera i min hjärna. Kanske hittar den fler trådar innan det blir tid till skrivande. Jag ser fram emot kommande skrivstund som kommer att vara den första för den här texten. Det är speciellt att inleda arbetet med en text. Det finns något både lockande och läskigt i att se ett tomt dokument med en ensam blinkande markör längst upp till vänster. Att veta att om en stund kommer det att finnas bokstäver här. Att röra sig från ett tomrum till ett något. Det är en magisk känsla att se hur något som för en stund sedan inte fanns, blir till genom att mina fingrar skriver orden som min hjärna formulerar. Tänk att det ens är möjligt att skapa något på det sättet. Det är nog den renaste formen av glädje som jag känner till.
Toves Textsalong 