Toves Textsalong

De senaste åren har jag till och från arbetat med mitt första långa manus. Det har varit en spännande och lärorik process när jag sett hur en idé växer till sig och blir en lång sammanhängande text. Nu har jag kommit till en punkt då jag tänker släppa taget om manuset och gå vidare till andra projekt. Jag är tacksam för att tiden med manuset och har lärt mig massor om mig själv och om skrivprocessen. Lärdomar som jag kommer att ha nytta av när jag skriver vidare.

Och det är smart att leva livet i otakt med omgivningen för att hitta skrivtid.

En av de viktigaste upptäckterna är att jag kan skriva en lång text, hålla energin uppe och mitt i vardagen. Under den här tiden har jag flera gånger fått frågan om hur jag får tiden att räcka till, till både jobb, familj och skrivande. Mitt svar är att eftersom skrivandet är så viktigt och givande för mig, så gör jag plats för det. Det är inte ens så att jag känner att jag gör någon uppoffring, utan jag låter skrivande ta plats och vara en lika naturlig aktivitet som mycket av det andra. Visst, det underlättar att jag inte är pedant och kan stå ut med lite damm… Och det är smart att leva livet i otakt med omgivningen för att hitta skrivtid.

Det är enklare att skriva när jag ingår i ett sammanhang. Mina första utkast skrev jag under en skrivarkurs där det ingick regelbunden respons från både lärare och andra deltagare. Att jobba mot satta deadlines hjälper till och gör att det lättare att hålla styrsel på projektet. Nu när jag saknar sammanhang är det en större utmaning att hålla i gång, det går men trögare.

Testläsare är de finaste personerna som finns, utan dem skulle min text inte ha kommit så här långt. Att någon vill ge mig och min text sin tid i syfte att göra texten bättre, det är en stor gåva. Jag är så tacksam för de som har läst och kommit med respons i olika omgångar.

Jag vet mer vilken slags respons som är mest utvecklande för mig och för texten. Det är den resonerande responsen som för en dialog med texten. Där responsen är formulerad som repliker in till manuset. Frågorna som ställs och kommentarer gör att jag stannar till och vill utveckla, förklara och förtydliga.

Nu har jag äntligen fått reda på hur ett lektörsutlåtande kan se ut. Inför utlåtandet, var det min största nyfikenhet kopplat till skrivandet: Vad skulle en textmänniska säga om det jag skriver? Det är värt så mycket att få en textmänniskas blick på det jag arbetar på. Det är tack vare lektören som jag arbetade om tidslinjen i mitt manus och tajtade till hela händelseförloppet.

Det är verkligen svårt att veta vilket förlag som en ska skicka manus till. Det tar mycket tid att undersöka marknaden och identifiera vilka förlag som skulle kunna vara passande. Bara att komma fram till om jag siktar på traditionellt förlag, hybrid eller egenutgivning, är en snårig resa. Just nu har jag kommit fram till att om utgivning fortsätter att vara det långsiktiga målet för mig, så är det ett traditionellt förlag som känns ”rätt”.

Standardrefuseringar, de är inte så farliga som en kan tro. Innan var det något som lät lika skrämmande som ett nattsvart slut. Men nu när jag har fått ett antal, vet jag att de är standardiserade och opersonliga. De har inte varit värderande, så det innebär att jag kan lämna dem bakom mig. Jag tror inte heller att det är någon på de förlag som jag testade som kommer ihåg mitt namn eller att jag en gång skickade in ett manus. Jag kan gå vidare utan att känna mig särskilt påverkad. Eftersom jag vet att refuseringar ingår som ett stående inslag i de flestas författardrömmen så har nejen varit enklare att ta.

Även om jag nu vet mer än jag visste innan jag började på manuset, finns det fortfarande flera saker som jag har kvar att ta reda på: Hur skulle en refusering som är direkt och personligt formulerad till mig kunna se ut. Hur skulle det vara att samarbeta med en lektör eller redaktör? Hur skulle det kännas att få ett positivt svar från ett förlag? Jag tänker fortsätta att skriva och kanske få jag svar på mina kvarstående frågor en dag?