Skrivandet är ett ensamt göra, det är jag och orden. Vissa dagar flyter det på och meningen efter mening fyller mitt från början tomma dokument. De dagarna är det meningsfullt i sig att skriva. Skrivandet blir en självuppfyllande aktivitet som gör att dagen känns hel. Somliga dagar kantas av enbart tvivel och misstro mot att det alls kan bli något. Då tycks allt jag planerar att skriva uttjatat och repetitvt. Vad har jag att tillföra när alla texter redan är skrivna? Alla teman är bearbetade. Finns det plats för ännu en text?
Det är när tvivlet smyger sig på som respons, både väntad och oväntad, visar på sin kraft att bidra till att föra skrivprocessen framåt. Respons skriven på ett aktivt och konstruktivt sätt är mitt bästa bränsle. En nyanserad och problematiserad respons är det mest värdefulla för kreativiteten. Jag kan vila i att någon har läst det jag skrivit och också har tagit sig tid att formulera ett svar. Den bästa responsen gör att jag orkar ta mig samman och fortsätta med min text. Det lyfter mig ut mitt låsta läge och får mig att vilja slipa mer på min text, svara på de frågor som läsaren har och förtydliga sådant som hen inte förstått. Allt detta vet jag och ändå är det en konst att ta emot feedback.
”Det är när tvivlet smyger sig på som respons, både väntad och oväntad, visar på sin kraft att bidra till att föra skrivprocessen framåt.”
Nyligen gjorde jag ett misstag när jag hade fått väntad (och efterlängtad) feedback. Mitt misstag var att reagera direkt (med känslor) på den första delen i responsen istället för att ta till mig hela budskapet. Då glömde jag bort att välskriven respons är en helhet som består av flera delar. Först uppfattade jag responsen som att den var skriven på ett oengagerat sätt och väldigt opersonlig som om den kunde vara riktad till vilken text som helst. Jag kände mig nedslagen och den efterlängtade kicken kom inte. Istället kom tankar av typen: ”Det är ingen mening att jag skriver mer när jag får en så intetsägande kommentar.” ”Andra kan skriva om samma tema på ett mycket mer spännande och nyskapande sätt.” När känslan av otillräcklighet och tvivel hade lagt sig, kunde jag läsa hela responsen och då hittade jag det jag först inte hade sett: Kommentarer riktade till min text. Det fördes en dialog med mina idéer och tankar. Jag fick ta del av personens tolkning och uppfattning om vad jag vill med min text. På så sätt ser jag om jag hade lyckas förklara mig. När jag läste responsen på det sättet, hittade jag det att jag sökte efter: Drivkraften att fortsätta. Nu vill jag utveckla min text så att personen kan få svar på sina frågor på texten. Det är detta som är bränsle jag behöver för att orka vidare. Att skriva kräver energi.
Toves Textsalong 