Det är en konst att hålla igång skrivandet oavsett vad livet hittar på. Jag tycker att det är särskilt svårt när jag drabbas av krämpor eller sjukdom. Det är som att all energi behöver gå till läkningsprocessen, så att det inte finns mycket kvar till det kreativa eller skrivandet. Det är synd, för jag tror att det mesta som händer i livet kan användas till en text eller två.
Det är extra svårt att hålla fast vid skrivrutinen när annat inte är som vanligt. Skrivande är en aktivitet som kräver så mycket mental stryka att det inte går att genomföra när kroppens immunförsvar går på högvarv. Det är ju inte bara att en ska orka sitta upp och hålla i en penna eller skriva på tangenterna. En ska ju tänka och hitta orden också. Det är som att jag tappar den delen av mig själv. Jag glömmer bort att skrivandet är en så stor del av mig och att jag är i mitt naturliga element när jag skriver. Dagar utan skrivande är dagar då jag inte riktigt är mig själv och det får en direkt effekt på måendet. Spiralen snurrar snabbt åt fel håll. Motgiftet borde därför vara att skriva något varje dag oavsett status, oavsett om det blir något. Bara för att få känna mig som mig själv. Att skriva för att läka och skrivterapi är något jag tror mycket på. Skrivandet kan skynda på tillfrisknande och korta sjukskrivningar.
En mening varje dag skänker sinnet välbehag.
Hur skulle det gå till att hålla fast vid skrivandet trots allt? Kan det räcka att skriva iallafall en mening om dagen? ”En mening varje dag skänker sinnet välbehag.” Förväntningarna på vad det ska bli för texter när jag inte är i form är inte så höga. Jag tänker att allt jag kan få ur mig är gott nog, just nu i den här stunden. Ett ord i taget.
Toves Textsalong 