Toves Textsalong

Det slumpade sig så att jag fick en oväntad deadline. På grund av att jag har haft en stökig period privat, hade jag missat en deadline för en skrivkurs som jag har varit registrerad på. En kurs som jag har fått prioritera ner på grund av privatlivet, men som jag ändå betalt kursavgift för. Jag fick bråttom att se om jag kunde få ihop en textmängd i tid till inlämningen. 

Att känna som att jag hittar hem igen, till en skrivprocess som jag känner mig bekant med och som jag tycker om.

Jag har skrivit ganska regelbundet och samlat på mig text sedan i somras. Riktigt rå, obearbetad text i många olika dokument. Texterna har skrivits utifrån ett gemensamt tema: relationen mellan mödrar och döttrar, och det har blivit en samling helt skilda texter, med växlande tempus och perspektiv, långt ifrån mogna att visa upp för någon annan. Men det var vad jag skulle kunna tänka mig att skicka in och få respons på. Mitt arbete blev att snabbt samla ihop dem för att få en överblick över materialet. 

Det är intressant hur fel en kan ha i sitt antagande av hur mycket text det är. När jag körde ordräkningen blev jag minst sagt förvånad: Det var över 41 000 ord! Vart hade alla dessa ord kommit ifrån? Från mig och min hjärna? Hur var det möjligt att jag hade skrivit så mycket utan att jag hade en känsla att jag hade gjort det? Jag trodde att jag kanske hade omkring några tusen ord, inte så här många. Det var en upplyftande upplevelse, att jag hade lyckats skriva så långt utan att jag hade känt att jag hade gjort det. Det var inte 41.000 ”bra” ord, men det fanns en textmassa att börja bearbeta. 

Känslan av att jag hade stoff att jobba med och bearbeta gjorde att min skrivlust väcktes igen. Jag har insett att den del i skrivprocessen som jag tycker är allra roligast är att redigera text. När jag får börja flytta runt stycken, stryka, lägga till och identifiera vad som saknas och hitta en tråd genom texten. Det blev en härlig påminnelse om hur jag gillar att skriva och vad som fungerar för mig. Att känna som att jag hittar hem igen, till en skrivprocess som jag känner mig bekant med och som jag tycker om. Ett sätt att skriva på, som jag vet funkar och som jag vet att jag känner mig inspirerad av. 

Jag är glad att den här oväntade deadlinen fick mig att återupptäcka mitt skrivande. Jag har blivit indragen i ett arbete med ett långt manus igen, det trodde jag inte att jag skulle göra igen och inte nu. Jag släppte taget om mitt första långa manus för snart ett år sedan och sedan dess har jag inte satt igång med något nytt projekt. Men nu känns det som att lusten att skriva har kommit tillbaka. Att jag nu känner att jag vill gå in i ett projekt som jag vill ge min energi och tid till. Att känna igen mig och att hitta en stimulerande process som får mig att bara längta till dokumentet. Att få experimentera och undersöka hur texten kan utvecklas. Vilka möjligheter har den här texten? Hur bra kan den bli? Vad kan jag lära mig under processen? 

Texten är långt ifrån klar. Den är både rå och spretig, men den skrämmer mig inte. Det finns en härlig känsla i att veta att jag har ett råmaterial att bearbeta och förädla. Det är hisnande och jag blir så glad över att jag vet att jag har ett projekt. Jag inser att jag har saknat ett skrivprojekt mer än vad jag har förstått innan. Jag behöver något som jag brinner för och längtar till och det har jag saknat nu ett tag. Men nu känner jag igen hur det är att gå in ett flow och skriva och bara vara med texten. Det är mitt favorittillstånd: Att få skriva och bara sjunka in i orden, se vad som händer och följa processens gång.