Toves Textsalong

Jag fortsätter min läsning av Skriv för att läka. Författaren Emelie Hill Dittmer presenterar flera personer som på olika sätt har haft betydelse för utvecklingen av skrivterapi-området, bland dem pionjären James Pennebaker, den spirituella skrivguiden Elizabeth J. Andrew och Ann Westermark som utvecklat 7-stegsmetoden Skrivhjärtat. Det är värdefullt att läsa om deras erfarenheter av vilken effekt skrivandet kan ha för vårt välmående. De berättar både utifrån sin egen praktik och från de klienter de har träffat. De är samstämmiga i mycket och det som de lyfter som det viktigaste är skrivprocessen i sig.

Det är under skrivprocessen som det händer saker med oss, vi kan närma oss traumatiska minnen, bearbeta och komma till nya insikter. Det terapeutiska skrivandet handlar om att i första hand skriva för sin egen skull och begränsa tiden vi lägger på varje skrivövning eftersom det kan vara krävande att skriva på det här sättet. Samtidigt är det viktigt för processen att hitta en hållbar skrivrutin och skriva regelbundet. Jag tycker att det är en spännande utmaning att strunta i grammatik, stavning och istället lyssna inåt för att låta det som vill komma ut göra det. 

Flera av skrivguiderna lyfter hur viktigt det är att vara varsam med att dela texter som rör trauman och svåra upplevelser för tidigt med andra och om de ska delas måste det finnas ett tryggt rum för det. Det är en viktig påminnelse att mycket av det vi skriver i ett läkande syfte inte är tänkt att läsas av någon annan, åtminstone inte i den första versionen. Däri ligger det en skillnad mellan att skriva skönlitterärt och terapeutiskt, även om det kan finnas texter som kommer ur terapeutiskt skrivande som vi kan dela med oss av. Frågan om att publicera eller inte intresserar mig mycket och är något som jag brottas med. Jag har ännu inte kommit fram till vad jag tänker själv om det: Hur gärna vill jag att någon annan ska läsa det jag har skrivit? Jag velar ganska mycket kring det. 

En annan aspekt som de framhåller är att komma ihåg att ta hand om sig själv under processen och att vilja sig själv det bästa. Det kan handla om att ta en paus om det blir för jobbigt eller att hitta strategier för att hantera det som uppstår inom oss. Jag gillar särskilt Åsa Boströms tips om att skriva en lista över ämnen som en tycker om som en kan vända till när en behöver en paus från det terapeutiska skrivandet som kan bli både utmanande och svårt. Att då ha ”skrivämnen att vila hos” känns som en tröstande och vacker hjälp. En sådan lista ska jag genast göra.

Bland skrivövningarna som de tipsar om finns det flera som jag blir nyfiken på att testa. Många av övningarna är begränsade i tid och handlar om att sätta ord på det som en har varit med om. Ett vanligt upplägg för övningarna är att testa att skriva om samma händelse ur olika perspektiv för att komma till nya insikter. Jag tror att övningarna kan var ett bra sätt att få fart på skrivprocessen.  

När jag lägger ifrån mig boken är det med en känsla av stark samhörighet. Mitt skrivande handlar i grunden om att jag gör det för att må bra och för att förstå mig själv och andra bättre. Jag kommer att fortsätta att använda boken som min guide när jag fortsätter mitt expressiva skrivande.