Toves Textsalong

Skrivresenärer, vilket vackert ord. Jag blir helt varm av att läsa det. Det är ett ord som säger precis allt om att skrivandet verkligen är en resa och att vi som skriver ger oss ut på resor. Jag hittar uttrycket i boken Skriv för att läka. Författaren Emelie Hill Dittmer använder begreppet om de deltagare som hon har mött på skrivarkurser. När jag läser om deras upplevelser av att skriva läkande, vill jag också bli en skrivresenär. Eller kanske jag redan är en? Kanske är det bara så att min resa inte riktigt har tagit fart? Det är som att jag har skrivit packlistan och tagit reda på resrutt, men ännu inte har kommit iväg. Väskan står packad och jag är redo, men jag har inte inlett den riktiga resan. 

Det jag uppskattar med delen som handlar om skrivresenärerna är att få ta del av hur andra har upplevt att det är att skriva reflekterande om minnen och trauman. Att få höra hur andras processer har varit känns stärkande och peppande. Att få exempel från personer som har klarat av att närma sig sina trauman och utmanande händelser utan att gå under, gör mig mer övertygad om att även jag kan klara av det. Jag vet att ett av mina hinder är oron för vad som kan hända rent känslomässigt med mig om jag börjar skriva om det som tynger, att det ska bli för jobbigt. Ett handfast råd ur boken om hur en kan orka skriva även om det som smärtar och som jag tror kan fungera, handlar om att medvetet pendla mellan nu och då under skrivprocessen. Att stanna i berättandet så länge som en orkar, men att sedan återvända till nuet och påminna sig själv om att jag har överlevt de känslor och händelser som jag skriver om. Jag sitter i nuet och därför är det tryggt att gå tillbaka till det som har varit. Jag tycker att det är fint beskrivet och jag blir lugn bara av att tänka på att det faktiskt är så det är. Att jag har tagit mig igenom det svåra som jag vill skriva om. Det är minnen, men jag kan hantera dem.

Det är fint och stärkande att få ta del av andras berättelser om sina skrivresor, vilka känslor de har gått igenom, vad de har upplevt och tagit med sig från sina processer. Att få exempel på hur andra har tagit tag i sina trauman och minnen och gjort något med det, för sin egen skull men också för att dela med sig till andra. Jag tycker om att få tips på genrer att prova och det gör att jag blir inspirerad att prova för egen del. En sak som återkomma i flera berättelser är att experimentera med tempus och olika genrer har en stor betydelse för bearbetningen av minnen. Skrivresenärerna berättar om känslan av frihet som skrivandet har bidragit till, att de har lärt känna sig själva och att kunnat bearbeta minnen och händelser för att på så sätt må bättre. Skrivandets läkande kraft är övertygande i deras berättelser. 

Skrivandet är en resa och att se sig själv som en resenär i den processen känns inspirerande. Vi kan alla ge oss ut på en resa med skrivandet. Jag vill ge mig ut på min skrivresa. Efter den här läsningen känns det som att jag är redo att göra det.