Toves Textsalong

Det har varit stiltje här beroende på att livet har varit och är fortsatt stökigt. När livet kräver mycket är det svårt, nästan omöjligt, för mig att skriva något som blir begripligt. Kanske är det just i de stunderna jag borde försöka skriva, men det går inte. Det som händer och som jag vill skriva om, är för påträngande och nära. Jag kan inte skriva om det som pågår eftersom det involverar andra. Dessutom är skrivandet beroende av att det finns en viss energinivå som jag just nu inte har. Det är sorgligt att tvingas konstatera att tiden går och att inget blir skrivet. Att livet kräver all min energi så att mitt skrivande helt hamnar i en låsning. Det är som att bli stum. Att tappa sitt språk och förmågan att formulera sig. 

Jag är tacksam över att jag har hittat Julia Camerons metod morgonsidor. Morgonsidorna är min bästa terapi: att det kan vara så kraftfullt och enkelt att skriva 3 sidor för hand. Flödesskrivning utan dömande. Det är som ett dagligt reningsbad där jag får tömma ur mig slagg som jag har samlat på mig. Ibland får jag svar på saker när jag bearbetar sånt som rör sig i det inre. Ibland får jag kloka svar inifrån mig själv om hur jag ska göra med det ena eller det andra. Andra dagar är det mest ältande och tungsint. Inget användbart eller upplyftande kommer ut. Men då är det så den dagen. 

Morgonsidor är texter som kanske aldrig kommer att läsas igen, och det är på sätt och vis tur med tanke på hur oläslig min handstil är. Jag är sådan person som skulle kunna lämna mina hemligaste texter helt öppet utan att behöva oroa mig för att någon ska hitta dem. Det är med stor möda jag själv kan läsa vad jag har skrivit. Det intressanta är att handstilen skiftar med humöret. Mår jag sämre så blir det som i grunden är svårtytt ännu mer oläsligt. 

Det dagliga skrivandet har varit min räddning under den här perioden, att jag regelbundet har satt mig och försökt att formulera något och att det faktiskt har blivit 3 sidor. Jag underhåller min förmåga att formulera mig och håller i gång minnet av skrivandet. Jag får använda min hjärna och se till att mitt ordförråd håller sig i trim. Det är klart att jag önskar att det ska bli något mer varje dag, men som det har varit så får jag vara nöjd att jag har fått skriva morgonsidorna.

Kanske har jag nu kommit till en punkt då jag kan börja skriva text som är ämnad för någons ögon. Jag lyssnade på en intervju med skådespelaren Molly Nutley som pratade om vikten av att dela med sig av sina upplevelser för att på så sätt kunna stötta andra och minska känslan av ensamhet och utanförskap. Det är precis så jag tänker och hoppas att mitt skrivande och texter ska kunna användas. Om det jag skriver kan hjälpa någon annan så känns även det stökiga meningsfullt för mig. Skrivandet i sig är en stor del av reflektionen och bearbetningen, men först kommer den råa texten som inte ska eller kan delas med någon. För att det ska bli läsbar text behöver det gå en viss tid mellan det akuta skeendet och skrivandet. Distansen är av vikt för att texten ska bli läsvänlig.

Kanske blir det texter här, kanske dröjer det mellan gångerna. Vi får se.