Toves Textsalong

En både rimlig och lite uppfordrande fråga. Hur länge kan en gå runt och påstå sig vara en skrivande människa om en inte lämnar några skriftliga spår efter sig? Jag har hamnat helt ur mina skrivrutiner. Det blir inte mycket skrivet som är något att ha. Jag skriver liksom inte ens så pass att jag kan stryka det. Ja, ni hör. Så skrivandet går inte alls. Samtidigt går Jag alltjämt runt med självbilden av att vara en skrivande person. Men hur länge kan jag göra det? Jag ser skrivandet som en del av min identitet, men jag har varit lat och inaktiv det senaste. Hur hänger det ihop?

En förklaring som jag ser är att det började i samband med att jag släppte taget om mitt långa manus för några månader sedan. Ett manus som jag bearbetat och lever med under flera års tid, men nu känner att jag inte kommer längre med. Inte nu och inte på egen hand. Efter det har jag påbörjat en novell och har några andra korta texter som är på idéstadiet. Men inget av mina projekt är särskilt aktivt, eller för att vara ärlig: Jag skriver inte på dem alls för tillfället. Visst känns det lite tomt utan skrivandet, men samtidigt så rullar dagarna på. Dagarna med frånvaro av skrivande blir fler och jag vet med mig att jag inte förvaltar min tid så väl som jag skulle kunna. Tiden går till annat. Pussla, rensa ogräs, läsa. Men skrivandet? Nej, det händer inte.

En annan förklaring är min brist på sammanhang. Jag har ingen skrivargemenskap som är pågående. Ingen deadline. Inga utlovade sidor som ska levereras för läsning. Ingen förväntad feedback. Jag är med mig själv och orden. Det är visserligen ett trevligt sällskap, men det är så kravlöst att det blir lealöst.

Att jag skriver det här beror helt och hållet på att jag fick frågan om hur det går. Det satte i gång mina tankar och får mig att börja reflektera och formulera mig. En vilja att söka svaret på varför jag inte skriver när jag ändå både vill, kan och längtar. Varför gör jag inte det som jag mest av allt vill? Så underligt. Det finns inte några synliga hinder. Jag känner inte skrivkramp. Det bara händer inte. Och dagarna går. Därför är det bra om att bli påmind om vad det är jag egentligen vill lägga min tid på. Samtidigt behöver jag ha både tillit till att det kommer när det är moget och att ha överseende med mig själv. Visst jag har haft ett uppehåll, men det betyder inte att jag inte kan återuppta det när den dagen kommer. Att inte känna panik över förspilld tid. Att veta att jag har kvar förmågan, den är bara vilande just nu. Den har inte övergivit mig, jag har bara inte ägnat mig åt det på sistone.

Nu när semestern väntar kanske det är dags att få ordning på min borttappade skrivrutin. Tidigare somrar har jag läst Lev kreativt. Kanske är dags att återuppleva den? Jag vet vilken boost det blir om en läser den, följer stegen och gör uppgifterna. En sommar med inriktning att få fart på skrivandet känns just nu riktigt lockande.