Toves Textsalong

Jag läste en spännande artikel med titeln ”Grindvakten” om lektörens roll i bokbranschen i det senaste numret av Skriva. Jag har tänkt att jag har lite lagom koll på hur det hänger ihop, men den här artikeln kastade ett nytt ljus över branschen. Medan jag läser artikeln inser jag vilken stor och avgörande roll som lektörerna har inför de manus som skickas in.

I artikeln beskrivs yrket som både brutalt och hemligt. En lektör kan ha så många olika roller: den ansiktslöse väktaren som står på post vid förelagets portar och den högst personliga som jobbar med manusutveckling och erbjuder sina tjänster till de skrivande. Det slår mig också igen att de spontaninskickade manusen till förlagen verkligen möter ett hårt motstånd. Att det ibland tycks viktigare vem personen bakom texten är, än om manuset som sådant är intressant. Manusen känns ibland nästan sekundära. Det kan kännas både nedslående och uppmuntrande. Men det bekräftar också min bild av att de som ”får” skriva inte alltför sällan redan är ett namn inom sitt fält, har intressanta tankar och idéer eller en stor följarskara på sociala medier. De är redan ”någon”och då är ett samarbete med dem mer intressant (antar det är ekonomiskt motiverat). Känd person garanterar vinst?

De senaste dagarna har jag hört flera exempel på just detta: en person som redan har ett samarbete med ett förlag bollar idéer och försöker sälja in sina idéer till förlaget. Jag tycker det är mer sällan som jag hör att det är manuset som är det som gör att ett samarbete inleds. Det tycks vara mer fokus på person, originalitet och att följebrevet sticker ut på ett bra sätt. Inte för speciellt, men inte heller slätstruket. Så att få in foten på ett förslag tycks handla om så mycket annat än skrivandet i sig. Det kommer kanske inte som en överraskning, men det är helt klart en nyttig påminnelse om hur branschen tycks fungera. Och också en förklaring till varför en del böcker ges ut, medan andra inte gör det.

Det kan också kasta ett nytt sken över refuseringar. Om det är så här antagningen funkar, så behöver en refusering verkligen inte betyda att det är det inskickade manus inte håller, utan att det är hela paketet med text och författare som ska passa in i sammanhanget. Det gör att jag tänker att skrivande med sikte mot tradtionell utgivning kan behöva revideras. Att skrivandet i det här formatet, på min egen blogg där jag själv väljer innehåll, form och uttryck också kan utgöra en plattform som gör att jag känner att jag uppnår något med skrivandet. Det sägs att bloggar är ute. Vem startar en blogg i dag? Ja, kanske någon som söker efter ett ställe att uttrycka sig på? Kanske någon som vill testa att formulera sig och skicka ut sina texter i en större värld där kanske någon fångar upp den?