Toves Textsalong

Nja, det går lite på sparlåga här vad det gäller skrivandet. Andra delar av livet kräver min tid och energi, så det blir inte så mycket över till skrivandet. Vilket är synd, för som vanligt konstaterar jag att det är just under sådana intensiva perioder som jag borde hålla i gång skrivandet. Det är när livet pågår som impulserna som kan leda till meningsfulla texter uppstår. Det är när livet är som mest som skrivandet borde ta plats, men icke i mitt fall. De många dagarna utan skrivande leder i stället till att min mer skeptiska sida stärks: Det är nog ingen mening att skriva. Livet rullar ju på även utan skrivandet. Vad skulle ytterligare en text leda till? Lika bra att låta bli och spara energin till viktigare göromål. Och så går ytterligare dagar och veckor utan skrivande.

Men så händer det något som gör att jag motbevisas eller kommer på andra tankar. Idag var det ett uttlande av förlagschefen Kristoffer Lind i senaste numret av Skriva: ”Det är nog mest sannolikt att ett bra manus numera skrivs av en kvinna i åldern 30–50 år.” Det talade till mig. I det spannet befinner jag mig. Det fick mig att tänka att jag kanske har något att säga. Kanske har mitt skrivande ett värde? Inte så att jag just nu egentligen siktar på att skicka in ett manus, men det var upplyftande att få fyllas av en känsla att det inte behöver vara för sent. Det citatet ska jag bära med mig och begrunda. Jag tänker att det handlar om att en när en kommer upp i den åldern har varit med om en hel del och har erfarenheter som gynnar intressanta texter. Det finns så mycket att berätta om. Ytterligare en rolig sak är att i samma nummer presenteras vinnaren i novelltävlingen: en 62-årig man. Det blir tydligt att skrivande och berättande inte har något bästföredatum. Ett viktigt faktum som jag ska lägga på minnet.

Idag är jag tacksam för att jag fick ögonen på just den meningen. Den gav mig lust att börja skriva mer regelbundet igen. Längtan efter ett skrivprojekt väcktes och tvivlen skingrades för tillfället. Jag blev också påmind om hur mycket kraft det finns i orden. De kan höja och de kan krossa. Ett uttalande kan få stor betydelse för många andra. Jag vill skicka de här positiva vibbarna vidare och dela med mig av min pånytthittade skrivglädje: Det är bara att fortsätta att skriva oavsett vad livet hittar på. Skrivandet är en del av livet och livet är skivande. Kanske är det precis så enkelt? Att låta skrivandet få ta sin rättmätiga plats tillsammans med det andra som händer. Jag vill återgå till att skriva något varje dag.