Toves Textsalong

I senaste numret av Skriva finns en inbjudan till en novelltävling med vääääldigt kort deadline: tio dagar! Tävlingens tema är fritt det är bara omfånget som är bestämt, max 5500 tecken. Jag blir både inspirerad och stressad av upplägget. Jag vet att jag kan skriva på kort tid och vill försöka. Visst, deadlinen skrämmer lite, samtidigt som den utmanar på ett lite kaxigt sätt. Det är väl klart att jag kan skriva en novell på typ tio dagar – hur svårt kan det vara? Det är kanske till detta jag ska använda min idé som jag fick för någon vecka sedan? Det börjar pirra i hjärnan av iver att testa för att ta reda på om idéen och tiden håller. Det är så här det känns när inspirationen väcks till liv.

En deadline eller ett givet ämne brukar vara stimulerande och kan göra underverk när det kommer till att komma i gång med skrivandet. Det liknar mina upplevelser från när vi hade nationella prov i svenska och skulle skriva uppsats. Vi ställdes inför ett bestämt tema och mycket begränsad tid, sedan var det bara att sätta i gång. Mina bestående minnen från timmarna i skrivsalen som alltid tycktes kall och dragig, var krampen i handen som kom efter ett tag. Hur hjärnan ville så mycket mer än vad handen orkade prestera. Under min skoltid skrevs allt för hand. Texten skulle skrivas i häften, med så breda radavstånd att mina små bokstäver såg övergivna ut. Pappret där de krampaktigt formade bokstäverna fyllde sidorna. En kan se nästan exakt när krampen kommer då bokstäverna drar ihop sig och blir alltmer svårläsliga. De första sidornas mer välformade och prydliga text blir för varje rad mer plågad. Jag kan fortfarande känna hur det kändes i handen och hur det inte ville släppa, hur mycket jag än masserade och rörde på handen. Det fanns ord kvar, men handen orkade inte mer.

Jag minns inte hur jag brukade göra under de där proven, mer än att jag alltid började skriva nästan direkt. Det fanns inte tid att sitta och vänta på en ingivelse. Första bästa tråd fick utgöra starten för något som jag hoppades skulle bli läsvärt. Fördelen med pressen var att jag faktiskt skrev något. Kanske var det begränsningarna både vad gäller tid och form som bidrog till att det blev de texter som de blev? Kanske kan en kort satt deadline för en novell också vara av godo? Det är inte säkert att massor av tid leder till något bättre. Det både korta formatet och tiden gör att en behöver begränsa sig, välja med omsorg och vara tydlig i det en gör. Jag vet att jag kommer att ge det en ärlig chans. Det är klart att jag antar utmaningen att på lite drygt en vecka skriva en novell. Nu kan jag inte heller skylla på ont i handen, när det är tangentbordet som är det jag använder. Det är inte säkert att det blir ”min bästa novell”, men det är helt klart värt ett försök. Så, ja en snäv tidshorisont kan på många sätt bidra till att det blir något skrivet alls. Jag vet att jag vill skriva i jagform och presens. Jag har ett ämne, ett uppslag som jag vill utforska och se om det kan bli en novell. Det är bara att börja så snart som möjligt.

Det som tilltalar mig särskilt med tävlingen är att alla bidrag kommer att publiceras på tidningens webbsida. Att få sin text publicerad tillsammans med andras, det är motiverande. Som vanligt är det chansen att få visa upp mitt skrivande som lockar mest.