Toves Textsalong

Den största utmaningen för mitt skrivande har nog alltid varit att hålla fast vid skrivandet oavsett vad som händer i övrigt i livet. Att det förhåller sig så, blev jag påmind om under den senare delen av 2024. När min energi, tid och närvaro krävs av andra delar av mitt liv, så är skrivandet nästan alltid det jag släpper först. Det är egentligen helt fel med tanke på hur viktigt skrivandet är för mig som person. Varför blir det ändå så? Kanske finns en förklaring i det som sas i poddavsnittet som jag skrev om i senaste blogginlägget: I podden menade de att skrivande är en aktivitet som är krävande för hjärnan. Att höra det, var lite av en aha-upplevelse för mig, som inte har tänkt på skrivandet som en tung aktivitet. Jag betraktar snarare skrivande som något lätt och lustfyllt utan krav på prestation. Men min upplevelse och vad som faktiskt händer har visat sig vara helt olika saker. Eftersom jag märker att hindret finns där, kanske det är precis så: Att hjärnans bandbredd redan är upptagen med att hantera livet så att det inte finns utrymme för skrivandet också.

Jag har alltså inte skrivit i princip något under slutet av 2024. Inte ens för mig själv. Och absolut inte för någon annan. Istället för att skriva, när ”livet händer”, sträcktittar jag på serier (både bra och mycket mindre bra sådana), spelar mobilspel eller i bästa fall kommer jag ut på en promenad. När jag ser tillbaka på en tung period då jag inte har skrivit just något, brukar min känsla vara att jag önskar att jag hade gjort det. Det finns flera anledningar till att jag tänker så: Dels tänker jag att skrivandet är en terapi, som är ett effektivt sätt för att reda ut ett och annat, och att jag skulle kunna lära mig mer om hur olika skeenden påverkar livet. Skrivande för att läka och må bättre är ju känt, men ändå så svårt att praktisera. Dels tänker jag att en utmanande period skulle kunna ge uppslag till intressanta och viktiga teman att skriva om. Kanske sådant som någon kunde tyckt om att läsa, hittat stöd och tröst i?

Frågan är om jag nu när jag är medveten om hur mekanismen funkar för mig, skulle jag kunna göra något för att det skulle kunna vara annorlunda? Skulle det vara möjligt att skriva trots att det är tungt? Trots att hjärnan påstår att den inte orkar? Kanske skulle kunna vara ett mål för skrivandet 2025: Att hålla igång skrivandet oavsett mående och livets skeenden. Skulle det kunna vara något att lägga på minnet och aktivit jobba med nästa gång ”livet händer”? Jag tror ju på att det mesta som en är med om kan komma till nytta. När jag var yngre trodde jag till och med att en förutsättning för att kunna vara kreativ och att ha något att berätta, var någon form av olycka eller jobbiga upplevelser. Att om en hade det för bra, skulle en inte kunna skapa något av bestående värde. Nu har jag insett att skrivandet skulle må bra av att följa livets upp- och nedgång.