Toves Textsalong

Skrivandet av morgonsidorna i kombination med att jag har rensat genom olika papper från min barndom har fått mig att inse en viktig sak (som jag kanske alltid vetat), men ändå: Skrivandet är och har alltid varit en del av min person. I lådorna har jag hittat gamla alster i form av påhittade berättelser i handgjorda böcker. Sedan jag lärde mig skriva har jag producerat mängder av sagor, tidningar och serier. När jag tänker tillbaka på min barndoms skrivande, blir det tydligt för mig att jag inte skrev för att jag skulle åstadkomma något, utan jag skrev för att jag ville och tyckte om att leka med ord. Att vara mitt i skrivprocessen var en passion, även om jag inte tänkte på det som en passion. När jag fick den här insikten var det som att hitta tillbaka till kärnan i det jag håller på med.

Att påminnas om att det är själva skrivprocessen som är det som betyder
något för mig är både inspirerande och peppande. Det gör också att mitt
skrivliv blir enklare att förstå sig på. Jag förstår varför jag ägnar så mycket
tid åt skrivandet. Jag vet att jag mår bra och känner mig tillfreds och i
balans om jag skriver något dagligen. Med något menar jag vad som helst som
morgonsidorna, blogginlägg eller på något skrivprojekt. Det avgörande är dock
att det är skrivande som innebär att jag får tänka och skapa fritt, därför
räknar jag inte in jobbrelaterade texter. Det är inte att hålla i gång
skrivandet till varje pris som är det viktiga, utan att det är ett skrivande som
drivs av lust, glädje och längtan.

Det är inte drömmar om berömmelse eller framgång (vad det nu är?) som är drivkraften. Jag tror aldrig att jag har gått runt och tänkt att jag ska skriva den stora generationsromanen eller tilldelas något litteraturpris. Visst, det är klart att jag blir glad de gånger då mina texter har uppskattats, men det är inte det jag drivs av i grunden. Det som får mig att vilja skriva är att jag vill sätta ord på vad det är att vara människa, hur känslor känns, observera omvärlden och berätta om det vi pysslar med. Vetskapen om att jag får skriva och uttrycka mig räcker långt. Den påminnelsen är till stöd när och om jag behöver motivera och förklara för mig själv varför jag envisas med detta. Att veta att för mig är skrivande nära knutet till lek, fantasi och utgör en del av min person.

Insikten om hur jag ser på mitt skrivande gör att mitt förhållande till det djupnar och blir viktigare. Det är också förklaringen till att jag inte riktigt är mig själv när jag befinner mig i perioder av icke-skrivande. Det kan gå så långt att jag gradvis blir någon som jag inte ens är bekväm med att vara. För om jag inte skriver tappar jag bort delar av mig själv. När jag sedan vänder tillbaka till skrivandet igen är det som att möta mig själv på nytt. Där är jag ju!