Toves Textsalong

Hjärnan är på samma gång både fascinerande och lite jobbig. Som skribent vill jag hålla den i trim. Den är min största tillgång men på samma gång en riktigt jobbig entitet. Att träna upp hjärnan och på olika sätt stärka den mentala sidan tror jag är viktigt om en vill vara kreativ.

Jag lyssnade på ett avsnitt av den intressanta podden Den hållbara hjärnan om Imposter Syndrome (bluffsyndromet på svenska). Syndromet innebär att en känner sig som en bluff, trots att det finns synliga bevis på att en faktiskt lyckas. Utöver upplevelsen av att vara fejk så ingår också en rädsla för att bli avslöjad. Det som utmärker syndromet är att en ställer höga krav på sig själv: att en borde hinna med allt, vara expert, göra allt själv och att allt ska vara lätt. Riktigt kämpiga krav att leva upp till. Till denna upplevelse kommer även en bristande förmåga att ta emot positiv feedback.

Två olika effekter som syndromet kan ha på vårt beteende är att vi blir nitiska och gör om saker för att det inte ska märkas hur dåliga vi är. Den andra följden är att en helt undviker att göra något alls. Båda är sorliga, men kanske mest den senare för det innebär att en låter bli att göra saker eftersom en tror att inte kan. En måste ju just försöka och försöka igen för att en ska kunna träna upp nya förmågor. Man kan inte vara bra på något direkt.

De tre tips som de särskilt lyfter fram är:

• När upplevelsen av att en inte duger eller inte kan något, dyker upp, registrera att det är den inre kritikern som är aktiv.
• För att avdramatisera situation är ett tips är att namnge kritikern. Det gör att känslodelen av hjärnan stängs av och det blir lugnare.
• För att stå emot tankarna är en viktig sak att öva upp självmedkänslan. Vad skulle en positiv coach ha sagt till mig?

Även om Julia Cameron inte uttrycker sig med de orden, så känner jag igen budskapet, från boken i poddavsnittet. Det handlar om att få syn på de egna tankarna. Att på olika sätt arbeta med att stärka självkänslan genom affirmationer, att identifiera plumpar eller att känna igen den taskiga inre kritikern. För vi kan programmera hjärnan till att spela upp positiva tankar. Problemet är att vi har en tendens att snabbt glömma det som var bra för att i stället dröja oss kvar i och älta det negativa.

Hur skulle syndromet kunna yttre sig inom skrivandet? Inför skrivandet har jag inte alltför sällan en tvivlande inställning om det jag skriver är tillräckligt bra och att andra säkerligen är mer begåvade, skriver på ett originellt sätt och lyckas få förlagskontrakt. För att kunna skriva och göra det på ett självsäkert och ohämmat sätt behöver vi vara i balans och bli kompis med hjärnan. Den inre kritikern huserar i våra hjärnor, som en inneboende som vägrar flytta trots att hyreskontraktet gått ut. Att lära sig att vara sambo med denne kritiker är kanske en av de viktigaste sakerna för att lyckas skriva något alls?

Lyssningen gav mig många nya insikter om hur hjärnan fungerar och vad en kan göra för att öva sig på att hantera dessa känslor. En sak är att inse att det inte hjälper att inte vara så hård mot sig själv. För att komma vidare är det ett jobb som en måste göra. Öva upp våra mentala förmågor för att kunna hantera den kritik som snurrar i hjärnan. Ett sätt kan vara att inte tro på allt vi tänker, men att acceptera tankarna som pågår. Att inte låta de negativa tankarna hindra. Att våga göra, våga skriva är det viktiga.