Toves Textsalong

När jag ser tillbaka på första veckan med Lev kreativt, kan jag konstatera att jag har kommit in i vanan med att skriva morgonsidor, att jag har svårare att planera och komma i väg på en konstnärsträff och att det har gått lite så där med reflektionsuppgifterna. Jag skulle helt klart kunna bli lite flitigare med att lägga tid på uppgifterna och verkligen ta de olika frågeställningarna på allvar. Jag minns från förra gången att jag tyckte att olika uppgifter var olika bra. Några kunde jag se en poäng med, andra hoppade jag över. Jag tänker att det är det fina med den här kursen, att en gör vad som passar och justerar så att det blir görbart. Målet är att förstå sig på den egna kreativa processen och få i gång ett kreativt flöde. Det kanske kan vara en ambition för vecka två som precis har tagit sin början, att göra några fler av uppgifterna i boken.

Kapitel två fokuserar på att bygga upp den egna identiteten, passa sig för personer som medvetet eller omedvetet försöker sabotera kreativiteten och om vikten av att omge sig med stöttande människor. Jag tänker att allt handlar om att bli tryggare i sig själv och att sätta upp gränser för att värna skapandet. Det skulle i mitt fall till exempel kunna handla om att ta de inplanerade skrivstunderna på allvar utan låta omgivningens krav störa, att välja vad och till vilka jag delar med mig och att träna upp den mentala styrkan för att mota bort tvivlen. Julia skriver att tvivel är en viktig kraft att ha koll på och att positiva affirmationer kan vara ett effektivt verktyg att ta till. Hon nämner vikten av att vi tar oss själva och vår kreativitet på allvar och inte låter andra styra över vad vi lägger vår tid på.

Det finns både yttre och inre hot mot vår kreativa läkning. Våra tvivel och tankar på att vi inte duger eller att det finns andra viktigare saker som vi måste göra i stället. Ett av de exempel som nämns i boken och som jag fastnar för är personen som alltid drömt om att göra film. Hen fick efter en kedja av tillfälligheter en filmkurs men valde att hoppa av eftersom hen tänkte att hen hade viktigare saker för sig. Drömmen om filmskapandet fanns kvar och hen nådde den drömmen, fast långt senare än om hen hade fullföljt kursen i första skeendet. Den historien kan lära oss att hålla våra sinnen öppna för möjligheter, men också om vikten av att kunna koncentrera sig på nuet. Förhålla sig uppmärksam på tillvaron och ta de chanser som dyker upp och som för en i önskad riktning. Det är inspirerande läsning, tycker jag. Jag vill påstå att morgonsidorna har just den effekten: Att en landar i nuet, uppmärksam på vilka tankar som dyker upp.

I kapitlet varnar Julia för det yttre hot som hon kallar för ”dårskapare”. Med dårskapare syftar hon på de personer som finns omkring oss och som på olika sätt utgör ett hinder för vårt skapande. Hon menar att relationerna till dessa personer är en av anledningarna till att vi förblir blockerade. Det kan handla om någon som fäller kritiska kommentarer som föder tvivel hos oss. Någon som inte respekterar gränser som vi satt upp för vårt kreativa arbete eller som på olika sätt stjäl uppmärksamhet och tid som du hellre vill lägga på ditt skapande. Det är en ganska hemsk bild hon målar upp. Jag tänker att det kanske inte behöver vara så här extremt, men att själva budskapet är hur viktigt det är att vi står på oss i vår ambition att utföra våra kreativa handlingar. Att vi kan behöva sätta en gräns för andra för att skapa detta andrum mitt i ett vardagligt, hektiskt familjeliv eller yrkesliv. Som motkraft nämner hon hur viktigt det är att välja att umgås med personer som är uppmuntrande och stöttande till vår kreativa process, vilket jag helt instämmer i. Det kan kännas isolerat att sitta med texten, men genom att bygga nätverk med andra skrivande personer känns det mindre ensamt.

En nyttig och påtaglig effekt som den första veckan har haft på mig är att jag känner mig mer öppen och mottaglig för infall och inspiration. Det är som om jag har ställt in hjärnan och mina sinnen på en ny frekvens där jag ser saker på ett annat sätt. Jag registrerar möjligheter som jag tidigare kanske hade hastat förbi. Jag tror att det är nyttigt för kreativiteten att inta ett mer iakttagande och långsamt läge för att hinna se omgivningen, sätta ord på den och se samband som en både kan fascineras och inspireras av. Det är så jag skulle beskriva att den kreativa läkningen ser ut för mig.