Toves Textsalong

Första kapitlet i Lev kreativt handlar förutom om att reflektera över skuggkonstnären inom oss, om att identifiera och sätta ord på de plumpar som kan dyka upp när vi tänker att vi är bra på något. De stör vår kreativitet och föder tvivel på den egna förmågan. Plumpar är alla de invändningar som vi har mot att vi skulle kunna ha något att komma med. Det är den inre kritikerns röst som gör sig hörd. För att komma vidare och läka vår kreativitet, behöver vi bekanta oss med plumparna, förstå ursprunget och på så sätt få en chans att bekämpa dem. Övningen som beskrivs i boken är att göra en tidsresa och minnas tillbaka vad som hände när den negativa föreställningen föddes. Erkänna hur det kändes för att sedan kunna läka. Läkningen sker genom att vända det negativa till något positivt, den mentala träningen igen.

Bland mina monster som ställt sig i vägen för mitt kreativa skapande finns min svensklärare på högstadiet som påstod att 5:orna var slut när det var dags för slutbetyg. Jag fick alltså inte högsta betyg i det ämne som betydde mest för mig. Det var en stor besvikelse och framkallade många tvivlande tankar: Jag var inte bra nog i jämförelse med andra, att konkurrensen var för stor för att jag skulle kunna utmärka mig, att jag var för sent ute, att andra hade hunnit före och fått det betyget. Det gav mig också en uppfattning om att det finns en begränsad mängd erkännande att tillgå och att det kan ta slut.

Det kan så här många, många år senare låta som en skitsak, men den här händelsen gjorde något med mig. Jag bär med mig en föreställning om att det är svårt att lyckas och att det gäller att vara ute i tid. Det är tankar som hemsöker mig fortfarande. Svenskläraren som förmodligen sedan länge glömt mig har dröjt sig kvar som en fiende till min kreativa självkänsla. Jag har inte helt besegrat det här monstret från förr. Det har krympt i storlek, men visar sitt fula ansikte lite nu och då.

Ett sätt att kämpa mot det här monstret är att bemöta kreativa drömmar på ett vänligt sätt. Att med kärlek, nyfikenhet och uppmuntran möta både sitt eget och andras skapande. Jag har haft turen att ha flera personer runt mig som på olika sätt har visat intresse och stöttat mig i min strävan att skapa. Jag tror att monstren kan lyckas växa sig mycket större och mer hotfulla om en tvingas möta dem på egen hand. Jag har fått hjälp att ironisera över svensklärarens beteende och avdramatisera betydelsen av omdömet från skolans värld. Jag behöver inte en skolas gillande för att kunna skriva läsvärt och bra. Det är inte heller för betygets skull som jag skriver, men betyget skapade en föreställning om att andra är bättre på det här än jag.

När jag haft framgångar med skrivandet har det kommit med känsla av triumf som att jag har bevisat för läraren att jag kan, att jag skulle ha fått den där 5:an. Så på sätt och vis kanske det uteblivna betyget har utgjort en nyttig drivkraft för mig? Det har gjort att jag vill visa att jag kan och att mitt skrivande är värt något. Men visst är det ett problem om skrivandet mest görs för att bevisa mitt värde. Så jag har lite kvar att bearbeta inom området innan plumpen kan utplånas helt. Nyttigt, men också sorgligt och lite läskigt.