Toves Textsalong

Sedan i höstas har jag läst en skrivkurs på EasyWrite. I kurspaketet ingår förutom föreläsningar och inspelade filmer att en redaktör läser 70 000 ord och ger feedback. Det finns många skrivkurser, men det var just möjligheten att få en profesionell läsning av min text som var det som lockade mig mest. En annan sak som sas i introduktion till kursen och som har fastnat hos mig är att alla manus kan utvecklas och bli bättre. En refusering betyder inte att allt är kass, det innebär bara att det finns mer att utveckla. Det tycker jag är en sympatisk och hoppfull tanke. Och så sann. Jag tror inte att det finns något som kan bli ”klart” när det gäller skrivande. Jag tror att det handlar om nå en punkt där manuset håller för att nå en läsekrets.

Min upplevelse är att det inte har varit så svårt att få ihop en lång, sammanhängande text. Mitt manus är nu drygt 240 sidor. Det som har krävts är tid, disciplin och målmedvetenhet. Det jag är särskilt stolt över är att jag har lyckats skapat en sammanhängade historia som löper genom de sidorna. Känslan av att jag har skapat detta är hisnande. Från en tom sida med en ensam blinkande markör har jag nu lång text. Det har varit och är en rolig process att få uppleva att jag verkligen har förmågan att skriva och utveckla en historia. Skrivandet i sig är det som driver mig, men jag vill ju även att den ska lämna mig och nå ut till läsare.

Nu är alltså den stora frågan hur texten ska bli så läsvärd som möjligt. Jag har lagt tid på mitt manus: under två olika skrivarkurser där jag har fått värdefulla kommentarer av kursledare och kurskamrater och för några år sedan skickade jag till en lektör för att få ett omdöme. För mig är inte respons, kritik eller kommentarer något hotfullt, utan snarare än nödvändighet för att jag ska kunna utvecklas som skribent, författare och historieberättare. Det som är det tunga är att orka, orka fördjupa där någon önskat att jag ska utveckla ett resonemang eller tema.

Den största förändringen som mitt manus har genomgått under processen är att jag har tajtat till tidsrymden. Jag har skrivit ihop liknande scener och försökt komprimera skeendet. För att spetsa till historien och för att den ska locka till läsning har jag också försökt att vara mer medveten om den dramaturgiska kurvan. Jag ser det som mitt jobb att anpassa min berättelse för att den ska passa bättre in i formen av en roman. För hur en än gör så finns det vissa spelregler som behöver följas för att den ska fungera som bok.

Innan jag skickar till redaktören, som för mig är anonym, så är mitt jobb att putsa på texten så att den är så bra den kan bli just nu. Jag vill ju ge texten och mig själv de bästa förutsättningarna för att kunna bli ännu bättre. Det finns som lektören skrev i sitt omdöme till mig: ”vissa berättartekniska aspekter” som jag behöver vässa. Det är det jag hoppas lyckas med innan jag skickar till redaktören. Jag redigerar och ser till att fylla de luckor som jag medvetet eller omedvetet, har lämnat för att jag inte orkat skriva vissa scener tidigare. För att öka pressen har jag skrivit in alla synpunkter från testläsare och lektör i manuset. Min uppgift är att gå igenom dem en efter en och göra de justeringar som jag tycker känns rimliga. Det finns något tillfredsställande i att kunna stryka kommentarer som jag har åtgärdat. Jag försöker också vara sträng mot mig själv så att jag kommer vidare.

Det jag hoppas på är att redaktörens läsning ska ge mig en insikt i vad som fungerar och vad som behöver justeras. Nytt bränsle för att jag ska komma vidare mot mitt nästa mål som är att skicka till förlag.