Toves Textsalong

Nu finns bidragen i tidningen Skrivas tävling om de första sidorna publicerade. Det är en imponerande lång lista. Jag har inte räknat, men det lär handla om ca 500 bidrag och ett av dem är mitt. Jag är inte förvånad över hur populär tävlingsformen har visat sig vara: Tänk att få möjligheten att visa upp sitt alster för andra, potentiellt få respons eller bli upptäckt av någon som är på jakt efter en roman att ge ut. Högsta vinsten skulle vara om någon skulle gilla och fastna för just min idé. Jag ser det som ett sätt att visa upp vad jag jobbar med och kanske väcka intresse.

För mig är det inte tävlingen i sig som är det som lockar mest, utan chansen att få visa texten, bjuda in till läsning och kanske möjligen dras in i en dialog. Det känns inspirerande att få vara en del av en så stor grupp av människor som bär på liknande drömmar om skrivandet. Tänk så många idéer som har fångats in och satts på pränt. Jag blir uppfylld av att vara en del av detta. Att få ett så konkret bevis på hur många som vill skriva och lägger ner sin tid och sin person i projekt. Drömmen ser säkert se olika ut: Skriva nästa stora generationsroman, hamna högst upp på försäljningslistorna, göra sin röst hörd eller bara bevisa för sig själv att en kan lyckas med ett så stort projekt som att skriva klart en roman. Det blir också mer verkligt att se sin text publicerad på en sajt som jag inte själv står för.

Tävlingens upplägg känns särskilt lockande av den anledningen att det sägs, och är säkert sant, att det är de inledande sidorna av ett manus som är de avgörande för om det läses vidare med intresse av förlag eller om det resulterar i en standardrefusering. Jag gjorde ett första försök att skicka in mitt manus för några år sedan. Det var troligen i ett alldeles för tidigt skede, och mest för att jag inte orkade med mitt råmanus mer. Det jag ville ha när jag skickade in var i första hand respons, någon som kunde ge mig några ord på vägen, för jag visste att det inte var långt ifrån klart. Tyvärr fick jag enbart vänliga standardsvar som inte gav någon ledtråd till om mitt manus var något att ha. Jag hade hoppats på att i alla fall få något lite fylligare svar.

Nu när jag har perspektiv på det, så förstår jag att mitt manus inte var tillräckligt genomarbetat för att locka till djupare läsning och det resulterade i vänliga nej-tack-svar. Det är en värdefull lärdom. Jag har också fått känna hur det är att få nej och det är inte alls så farligt. Jag är inte rädd för refuseringar, men önskar att de kom med en motiviering.