Toves Textsalong

Igår var jag på en föreläsning med författaren Katarina von Bredow som berättade om sina erfarenheter av att skriva noveller i jämförelse med romaner som hon är mest bekant med. Hon är aktuell med novellsamlingen Klasskompisar som hon skrivit inom ett projekt som drivs av Junis som är en organisation som arbetar för barns rättigheter.

Det som särskilt fastnade i mitt minne, var när Katarina beskrev hur det var att utmana sig själv att skriva i det korta formatet när hon är van vid att skriva romaner. Hon måste komma på hur det funkar att skriva noveller till skillnad mot romaner. Det är något mer än att bara korta ner längden markant. Novellformatet ställer krav på att vara precis i språket och berättandet. Allt blir mer intensivt jämfört med när det finns en hel bok att breda ut sig i. Katarina berättade att hon allti har en tydlig bild av projektet innan hon börjar skriva och har tänkt mycket på karaktärerna och deras drivkrafter innan hon börjar skriva. Hon har ställs sig själv frågor om varför saker blir som det blir beroende på karaktärerna och att se det som sker ur olika perspektiv.

Den största skillnaden mellan att skriva noveller kontra romaner, som hon lyfte fram var att allt ska få plats på samma antal sidor som hon i vanliga fall brukar använda till att presentera berättelsens karaktärer, ge sitt läsarlöfte (alltså sätta tonen och beskriva vilken slags bok det är) och beskriva bokens konflikt. Nu måste hon klara av att berätta hela berättelsen på samma antal sidor, som att göra ett koncentrerat utsnitt ur ett större sammanhang.

En upptäckt hon gjorde när hon skrev novellerna var hur hon intitivt skapar den dramaturgiska valen när hon skriver, eller som moderatorn vid föreläsningen beskrev det: ett valbarn (som en anspelning på novellens kortare format). Den dramatiska kurvan är väletablerad som en bild för hur en berättelse utvecklas och råkar påminna om en vals form. Jag tycker att det är intressant att Katarina beskriver det som att det blir en ”klassisk val” när hon skriver utan att hon behöver tänka på det. Modellen tycks så självklar att den uppstår ur intet samtidigt som berättelsen kommer till och funkar för både romaner och noveller.

En fråga som Katarina fick från en av åhörarna var hur hon tänker på att använda dialog i noveller. Dialog är ett sätt att snabbt kunna gestalta karaktärer både genom sättet de pratar, vad de säger och vad de väljer att inte säga, så Katarina använder det i det korta formatet. Hon läste smakprov ur novellsamlingen och det blev tydligt att dialogerna utgjorde ett viktig inslag i texterna. Hennes sätt att berätta på ett rakt och enkelt sätt blev också tydligt. Hon kan konsten att med några få, väl valda ord måla upp en stämning och scen som det är lätt som läsare/lyssnare att se framför sig. Det är ett skickligt och effektivt sätt att skapa en stark närvaro.

Jag tycker att det är intressant att höra när en etablerad författare delar med sig av sina tips och tankar. Ett intressant knep och som jag inte hört tidigare, som Katarina brukar använda när hon har kört fast i skrivandet, är att gå in i en bikaraktär och skriva ur dess perspektiv istället för att komma vidare. Att beskriva skeenden ur olika perspektiv är något som hon återkommer till flera gånger under sitt föredrag. Det är ett sätt att skapa äkta, komplexa personer som känns trovärdiga. Ett råd som jag ska ta med mig in i den novell som jag skriver på just nu.