Toves Textsalong

Skrivandet är mestadels ensamgöra och inte mig emot, men det finns ändå något fint och peppigt att träffa likasinnade. Under maj pågår ett skrivevent som jag deltagit i flera år i rad: Skrivstreak som ordnas av Wrinspo och Kafferatur. Idén är lika enkel som genial: Skriv en mening om dagen under en månad. Det kan låta banalt, men jag kan garantera att det är ett smart sätt att skapa ett flow. Ett flow som växer till en stark vilja skriva varje dag.

Det som gör det extra roligt är det finns ett gäng med andra skrivande personer som också kämpar på med sina projekt. Vi har en digital skrivklubb där vi ses, delar tankar och drömmar om skrivande. Vi träffas också för tysta skrivstunder ihop, utan kamera och ljud på. Att veta att andra också skriver precis i samma stund som en själv är motiverande och inspirerande. Tillsammans skapar vi en energi som gör att jag blir stärkt i mitt skapande. Även den ensamma skribenten behöver sällskap ibland.

Under Skrivstreak får vi också lyssna på intressanta föreläsningar av etablerade författare och skrivande människor som ger sina perspektiv på kreativitet, skrivande. Det är så välgörande att fylla på med nya tankar och idéer, att få höra hur andra gör och förhåller sig till sitt skrivande. I förra veckan pratade Mikael Lagnebrant om kreativitet. Han bjöd på inspirerande och stundtals hisnande tankegångar bland annat om hur en kan experimentera med ord i befintliga texter för att hitta helt nya formuleringar. Riktigt spännande.

Det viktiga med Skrivstreak är förstås att en får en anledning att göra plats för de egna skrivprojekten. Nu några dagar in på årets streak kan jag konstatera att jag har lätt för att få till en mening om dagen, men att det inte blir de meningar jag hade planerat. Min plan var att jobba med mitt bokmanus under streaken. Hittills har jag skrivit andra saker. Anar jag ett uppskjutarbeteende? Kanske. Men idag vid vår tysta skrivstund bestämde jag mig för att det var dags att lägga tiden och energin på det jag planerat. Till min förvåning kändes det riktigt bra att ”äntligen” vända tillbaka till just den texten. Just nu är jag i det läget att jag tycker att det kan bli läsvärt. Alla känslor kopplat till skrivandet är flyktiga – så det är bäst att jag fortsätter innan den känslan ersätts av tvivel.