Toves Textsalong

Jag tänker på den filosofiska frågan: ”Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud?” Eller som Einstein sa: ”Tror du verkligen att månen bara existerar om du tittar på den?” Det är intressanta frågor som kan göra att hjärnan slår knut på sig själv om en tänker för länge på dem. Blir ting bara till om det finns en mottagare som observerar?

Jag tycker att det går att ställa samma fråga till en oläst text: Finns den om ingen läser den? Om det är jag som har skrivit den så vet jag att den fanns i alla fall när jag formulerade den, men vad blir den om ingen läser den? Texter, som ett blogginlägg med noll läsare, finns den? Ja, det vill jag hävda men den saknar en dimension som mottagandet i form av en läsare utgör. Då har jag som skribent skapat något som finns även om ingen annan känner till det. Läsandet hjälper till att göra texten levande. Eller ännu bättre om en interaktion med texten uppstår och blir till en reaktion som kommer tillbaka som energi till mig som upphovsperson. Då skulle jag vara helt säker på dess existens. Men alla andra gånger då texten förblir okommenterad? Hur behåller jag tron på texten då?

Det är när jag brottas med tankar kring det meningsfulla i att skriva utan att läsas, som jag hamnar i filosofiska grubblerier. Jag har texten framför mig, men har den något värde innan den blir läst? Är texten beroende av läsning för att den ska bli något annat än ord? Det känns deppigt att tänka att det jag skriver är utan mening. Kan det räcka med att meningen är att jag sätter ord på mina tankar? Räcker det så? Är läsning av någon annan att se som en bonus och inte själva anledning till att jag skriver? Frågor om textens värde som gör att jag stannar upp. Vad är nyttan i det jag gör? Eller det kanske inte behöver vara nyttigt? Det viktiga är att jag fick en stund med skrivandet. För skrivit har jag gjort oavsett om någon läste det eller inte… bara för att.