Toves Textsalong

Denna evigt återkommande fråga om varför och varför jag skriver. Det tycks som att det blir ett sådant inlägg till. Jag har redan skrivit om varför och vikten av att veta varför. Vissa varför-frågor räcker det att svara ”därför” på. Men den här som handlar om skrivandet som aktivitet, kreativitet och att förklara all tid som jag lägger på något som någon annan kanske har svårt att begripa sig på. Varför skriver jag envist vidare även när jag inte ens vet om det kommer att ”bli” något? Även fast mitt manus kanske aldrig kommer i tryck på ett traditionellt sätt, fortsätter jag. Hur kommer det sig? Varför skickar jag in bidrag till skrivtävlingar? Varför skriver jag inlägg här, även med det är ingen eller liten trafik till sidan? Jo, trots alla de invändingar en kan ha känner jag ändå att jag har gjort något betydelsefullt när jag har skrivit. Jag antar att svaret ligger i att jag har hittat min ikigai vilket kan beskrivas som den djupaste formen av mening med livet. Jag kommer som närmast den upplevelsen när jag skriver. Så enkelt och så komplext är svaret.

Inom ikigai handlar det om att hitta skräningspunkten mellan vad en är bra på, vad som får en att vilja gå upp ur sängen, vad världen behöver men också vad en kan tjäna pengar på. Det är just den sista aspekten som jag just nu kämpar med och som inte är på plats. Hur ska jag göra för att jag få betalt för mitt skrivande? Det uppenbara är väl att sälja material till tidningar som är villiga att ta in material. Jag har gjort mina försök, men det är inte det enklaste att få in en fot. Kan jag få den biten på plats så kommer jag att kunna leva fullt ut efter min ikigai. Det är ett tillstånd som jag tror skulle skänka en djupare och mer grundad inställning till livet.

Så medan jag funderar på hur den ekonomiska delen ska hitta sin lösning jobbar jag vidare med de andra bitarna. Jag gör det jag är bra på, jag vet att det finns läsare till det jag skapar och jag vill stiga upp varje dag för att få en möjlighet att skapa med ord. Svårare än så behöver det kanske inte vara. Jag drivs av en övertygelse och bär på en förhoppning om att mina ord ska omvandlas till en inkomst, men fram till den dagen fortsätter jag att slipa på min färdighet och drömma om hur det kommer att bli när jag når fullständig ikigai.