Toves Textsalong

Idag hände något värdefullt och viktigt: Jag blev presenterad som skribent för en okänd person. Den händelsen kändes betydelsefull. Att någon utomstående ser på mig som skribent och väljer att lyfta den sidan av mig när hen skulle säga något. Hen kunde sagt något helt annat. Att känna sig sedd för det jag står för och vill syssla med var en sån fin stund. Jag gör mycket i mitt liv och jag står för mycket, just därför betyder det så mycket när någon annan väljer att lyfta just den sidan av mig: Jag är skribent.

Det intressanta var att bara en stund senare var det en annan person som fristående från den tidigare händelsen också tog upp mitt skrivande. Jag tror att jag svävade över marken resten dagen. Att det som är så viktigt för mig också kan vara synligt för någon annan.

Jag tillåter mig att fundera över det en stund. Det är skrivandet och orden som är min livsenergi, det som jag är nyfiken på och det jag helst gör. Jag känner mig mest som hemma när jag sitter med orden, det är väl därför jag upplever en vilsenhet och en känsla av att inte höra till när jag inte gör det. Att vara någon jag inte är: en icke-skrivande person. Det är ju inte jag. Det är inte konstigt att jag inte känner igen mig själv när jag inte skriver och att tvivlet tar mer plats när jag inte är mig själv.

Det sägs ju att förändringar eller inställningar börjar inom oss och sedan får andra syn på det. Det är en fördröjning mellan att vi själva tänker på det och att det når vår omgivning. Jag ser det som ett tecken på att jag kommit en bit. Att mitt skrivarjag har börjat synas även på utsidan. En kanske liten händelse för någon annan, men för mig så djupt betydelsefull.