Toves Textsalong

Vi människor tycks alltid haft ett behov av göra ett avtryck av våra närvaro. Hällristning, grottmålningar och runstenar, alla är spår av människor som vill meddela sig. När jag ser klottret ”I was here” tänker jag att den som en gång sprejade bokstäverna i gångtunneln ville meddela sig och berätta att hen hade varit här. Långt efter att hen lämnat platsen finns budskapet kvar. Ja, du var här. Du berättade det och lämnade, men dina ord står här. Finns det likheter mellan ett sådant klotter och att skriva ett blogginlägg, att bära på en längtan att få ge ut en text i tryck och att få feedback från någon som reagerar på det du sänder ut? Ja, det tror jag. Det handlar om att sätta ord på att en har varit här, en har upplevt, sett och tänkt och vill förmedla det till andra.

Är det kanske av den anledningen som jag vill skriva? För att vara säker på att jag har funnits och att jag får lämna något konkret efter mig i form av texter? Texten blir både ett sätt att berabeta och förmedla något, samtidigt som det gör att jag lämnar något efter mig som andra kan få ta del av. Eller är det kanske sekundärt om någon läser? Det viktigaste är kanske att jag har fått uttrycka mig och se mina tankar i text?

Ett annat klottrat budskap som fastnat i mitt minne är: ”Don’t you forget about me”. Låttieln av Simpleminds har också ett budskap om att bli ihågkommen av någon annan. Jag vill berätta att jag har varit här och jag vill att andra ska veta det och minnas. Jag vill lämna ett avtryck och påverka. Lämna ett avtryck som är bestående samtidigt som jag blir medveten om min existens. Kanske är det det som är anledningen till att jag skriver? Den innersta kärnan i mitt skrivvarför.