Toves Textsalong

Kampen med tvivlet är ständigt pågående. Jag har säkert skrivit om det tidigare och de flesta som skapar drabbas nu och då av det. Men varför? Har tvivlet en funktion att fylla i den kreativa processen? Behövs tvivlet som bränsle för att vi i ren trots ska fortsätta att skriva och skapa? Är det ett test på hur mycket vi vill det här? Hur mycket vi vill kämpa trots att det kan vara så motigt och ensligt att skriva? Kanske är styrkan i tvivlet och om vi bemästrar det ett mått på hur ”blodgärna” vi vill det vi gör?

En egenhet som jag har noterat som rör tvivlet är att det för min del ökar för varje dag som jag inte skriver. Jag har haft en period av ofrivilligt skrivuppehåll på grund av att hälsan inte varit den bästa och nu när jag ringrostig tänker på skrivandet som fenomen har tvivlet vuxit sig större. Det är som om det i takt med att dagar som passerar utan skrivande blir ett bevis på att ”du klarar dig fint utan att du har fått ur dig några ord”. Varför ska du anstränga dig när dagarna går utan skrivandet?

Det är svårt att ta sig ur en period av icke-skrivande, men jag vill motbevisa tvivlet om att det är värt det. Att det är något vitalt som fattas de dagar jag inte skriver. Jag tänker kavla upp ärmarna och ställa mig upp och gå en match mot tvivlet. Fram med ett tomt dokument, jag räds inte det oskrivna!