Toves Textsalong

En del dagar är det längre till orden, än det brukar vara. Jag vet att de finns där, orden, men jag når inte fram till dem. De vill inte riktigt samarbeta och låta mig skapa meningar och sammanhang. Sådana dagar kan jag lätt bli sittande för att bara stirra framför mig utan att lyckas göra något vettigt. Men en lärdom som har kommit till mig är att det bästa sättet att bryta dödläget är att bara ta mig samman och börja någonstans.

Som det här blogginlägget: Jag har ingen riktig känsla för skrivandet i den här stunden, men jag tror ändå att jag kan skriva något. Så därför skriver jag fast jag inte riktigt känner för det. Jag skriver för att jag tror på skrivandet som viktig uttrycksform och för att det får mig att känna mig som en komplett människa. Så viktigt är skrivandet, att en dag utan någon form av skrivande är en bortkastad dag, en dag då jag inte riktigt var mig själv. Så jag fortsätter att skriva för att jag vet hur avgörande det är för mitt välmålende, men också för att jag ska få fart på skrivandet

Jag har inte ambitionen att allt jag skriver ska vara läsvärt eller välskrivet, men jag vill känna på orden, testa formuleringar och utmana mig att formulera mina tankar. Tricket är att dyrka upp det som gått i baklås i det kreativa centrat. Att låtsas att jag är skapandet och att skrivflow väntar runt hörnet om jag bara fortsätter. Det måste skrivas en del skräp för att de riktiga guldkornen ska visa sig. Så idag tänker jag ägna mig åt att fulskriva för att göra plats för det mer välformulerade.