Toves Textsalong

Allt börjar med en tom sida som sedan sakta men säkert fylls med ord. Ibland är den tomma sidan skrämmande: Hur ska jag någonsin kunna skriva en text till? Andra dagar är den tomma sidan något som inspirerar: Här kan jag skapa precis vad jag vill, allt är möjligt.

Jag befinner mig just nu mellan två skrivprojekt. Har skrivit klart min novell om döden och funderar nu på att börja skriva en annan om snö. När en text är klar känns det först lite tomt att jag inte längre ska redigera och jobba med just den texten. Det är som att skiljas från en god vän som jag har haft en intensiv relation till. För att kunna starta om behöver jag ett par dagar för att släppa det tidigare projektet. Det blir nästan som en liten sorgeprocess när jag lämnar och det kan dröja ett tag innan jag är redo att börja på något nytt. Jag tycker också om att ta ett steg tillbaka för att se vad jag har åstadkommit. Jag kan bli överraskad när jag ser texten med läsarens ögon istället för skribentens. Har jag verkligen skrivit det här?

Uppehållet mellan två projekt är välgörande för kreativiteten. Det bästa är om jag kan bli nästintill uttråkad innan jag sätter igång med det nya projektet. Jag har märkt att om jag tar avstamp i att vara less ger det ofta en bra skjuts åt skrivandet. För att mota känslorna av att det är trist är skrivandet effektivt. Så jag väntar lite till, för att känna mig tillräckligt omotiverad att skriva. Då vet jag att det är dags för nystart.