Toves Textsalong

Det finns något i novellens korta formen som tilltalar mig. Att ha överblick över hela texten så pass att jag nästan minns alla meningar. Möjligheten att snabbt kunna skumma igenom hela texten. Att kunna läsa den högt utan att bli torr i munnen. Det finns också en tillfredsställelse i att kunna avsluta ett projekt.

Jag märker också att den begränsade formen som novellen har gör att jag skärper mig. Att skriva så nära kärnan som möjligt och inte sväva ut på många sidor. Att verkligen fundera på vad det är jag vill berätta och att välja ord och formuleringar med omsorg. Det ställer krav på närvaro och känsla och gör att upplevelsen av att skriva blir mer koncentrerad och äkta.

Jag har hittat ett arbetssätt som passar mig för att skriva novell. Det går kort ut på att jag först bara skriver allt jag tänker på. Om det är ett tema så kommer mina funderingar, minnen, filosofiska tankar om detta med. Till att börja med bryr mig inte om att hålla mig kortfattad utan låter allt komma ut. Jag skapar mitt råmaterial som jag sedan berabetar för att mejsla fram själva historien. Det kan hända att jag har personer som ska vara med klart för mig redan från början. Ibland har jag bara en vag idé och personerna dyker upp i ett senare skede.

Novellskrivandet är som att ta en paus från det stora projektet. Jag har fortfarande som mitt stora mål att bli klar med mitt bokprojekt, men det går betydligt trögare än vad att skriva en novell gör. Då är det skönt att sticka emellan med en novell för att få uppleva känslan av att ha skrivit klart. Jag tänker också att de olika projekten påverkar varandra. Allt skrivande, oavsett form, tar mig vidare på min utvecklingsresa som skribent.