Toves Textsalong

Enligt Kungliga bibliotekets statistik kom det 2022 ut drygt 6000 skönlitterära böcker i Sverige. Siffran är enorm. Då vet jag att det är många gånger fler böcker som inte kommer ut. Ett stort förlag kan få in över 6000 manus per år! Mängden manus är hisnande. Att konkurensen är stenhård blir uppenbar. Jag vet också att förlagen vill vara säkra på att de kan gå runt ekonomiskt när de satsar på ett manus. Manuset måste sticka ut från mängden och erbjuda något som de tror på och som kan tilltala en publik.

När jag surfar på Adlibris eller Bokus undrar jag vem som ska läsa. Samma tanke slår mig när jag går i bokhandeln och tittar på raderna av nyheter. Om min bok en dag skulle bli av de 6000 som ges ut, är konkurrensen om läsarna också stor. Enligt Svenska Bokförläggarföreningen såldes 24 miljoner tryckta böcker under 2022. Trenden ser ungefär likadan ut för 2023. Finns det plats för en bok till? Vad finns att tillägga? När jag tänker på det så kommer tvivlet på att jag kan tillföra något. En utmaning är att mota de tankarna och skriva vidare. Jag blir lite upplyft när jag ser att det finns någon som hittat hit till bloggen och läser det jag skriver. Jag bekämpar tankarna genom att jag har bestämt mig för ett par saker: Jag skriver mina texter även om ingen läser det. Jag lämnar ord efter mig. Jag var här. Jag tänkte. Jag skrev.

Intresset för varje bok tycks flyktigt. Jag har varit med och rensat ut efter släktingar. Secondhand-butiker som gladeligen har tagit hand om allt bohag har ratat böckerna. På återbruksavdelningen på återvinningscentralen står hyllmeter efter hyllmeter med böcker som skänks bort. Vetskapen om detta kan få min skrivarlust att dö. Mitt bästa knep att motverka det är att gå in i skrivbubblan där jag skriver utan tanke på att det ska bli kommersiellt gångbart. Det kanske trots allt är det bästa förhållningssättet? Att skriva även om ingen läser.