Toves Textsalong

Jag har länge skrivit med utgångspunkt i känslor. Känslan för orden, personerna och historien. Jag har tänkt att den formella formen och textens dräkt följer intiutivt efter känslan. Nu är jag inte längre lika säker på att det behöver gå till på det sättet. Jag går en romankurs där det är ett stort fokus på teknik och verktyg. Skrivandet ses som ett hantverk som du kan träna upp som vilken annan färdighet som helst. Sättet att prata om skrivnade förs på ett medvetet och planerande sätt. Det jag undrar är om det är vad som krävs för att bli utgiven. Finns det en formel som jag måste rätta mig efter för att mitt manus ska få en chans? Jag är absolut beredd att testa att inta ett mer analytiskt förhållningssätt till hantverket att skriva. Samtidigt utmanar det mina föreställningar om vad skrivandet är. Om det är så att det inte är skapandet och fantasin i sig, utan kunskapen om hur jag ska skriva en text som fungerar på bokmarknaden, som kommer att vara det avgörande.

Denna insikt hindrar mig inte från att jag fortfarande är övertygad om att båda perspektiven behövs för att en bok ska bli läsvärd. Även om du genom analys kan förstå hur en text är uppbyggd så måste det ändå finnas något unikt i mixen, en känsla. Risken annars är att alla böcker pressas genom samma mall och då får vi böcker som är så lika varandra att vi lika gärna kunde låta bli att läsa mer än en. Precis som de två systrarna Dashwoods egenskaper förnuft och känsla båda är nödvändiga komponenter för att de ska uppnå målet om äktenskap.

Om känslan och tekniken är olika förhållningssätt under skrivprocessen, tror jag att det behövs under olika faser. Känslan är en tillgång vid skapandet av historien och när det första utkastet skrivs. Tekniken kommer in när processen går över i redigering. När jag tänker på det, är det så jag tror att min skrivprocess ser ut. Inte för mycket av det ena eller det andra, utan en kombination.